Min fråga gäller gåvorätten. Om ett löfte om en pengagåva har ställts skriftligen i ett e-mail med både belopp och datum för överlämnandet angivet är det att anse att e-mailet uppfyller det juridiska kravet på ”skuldebrev eller annan urkund”? Finns det rättspraxis eller prejudicerande rättsfall inom området att hänvisa till då mail godtagits som urkund?

Till saken hör även att en tredje person som inte är inblandad i transaktionen fick kopia på mailet, så det kankse uppfyller kravet på ”att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom” också? Räcker det med att en utomstående person representerar ”allmänheten”?

Hej

Huvudregeln är att ett löfte om att ge en gåva inte är bindande. Emellertid finns det två undantag:

1. Gåvolöftet har uttryckts i ett skuldebrev eller annan urkund, som överlämnats till gåvotagaren,

eller

2. Omständigheterna vid löftet visar att löftet var menat att komma till allmänhetens kännedom.

Att en tredje person, vid sidan av givaren och mottagaren, fått kännedom om gåvolöftet, uppfyller inte kravet på “allmänhetens kännedom”.

Gåvolagen trädde i kraft 1936 varför den inte är uttryckligen anpassad efter dagens IT-samhälle. Frågan är därför om det e-postmeddelande du erhållit uppfyller kravet på “skuldebrev eller annan urkund”.

I den juridiska litteraturen har man konstaterat att det skall röra sig om “en skriftlig handling som särskilt upprättats för att tjäna gåvotagaren som bevis för att utfästelsen har skett”. Ett vanligt brev där gåvogivaren meddelar mottagaren om gåvan kan uppfylla kravet när det av omständigheterna framgår att den som skrivit brevet avsett att mottagaren skall få åberopas av mottagaren som bevis om gåvolöftet.

Vad gäller e-post är rättsläget inte helt klart. Regeringsrätten har i ett upphandlingsmål nyligen konstaterat att ett e-postmeddelande uppfyllt ett legalt skriftlighetskrav (RÅ 2009 ref. 70). I förarbetena sägs att "begreppet “skriftligen” har i svensk lagstiftning ofta ansetts innefatta, eller i vart fall inte utesluta användningen av elektroniska medel. Ett krav på skriftlighet anses då inte innebära mer än att det utesluter muntliga rutiner och att innehållet ges en varaktig och läsbar form". Annorlunda förhåller det sig där lagen uppställer ett krav på undertecknande, då krävs i regel “penna på papper” (alternativt en kvalificerad elektronisk signatur). Gåvolagen uppställer emellertid inte något krav på att handlingen skall vara undertecknad. Det finns heller inget ovillkorligt krav på undertecknande för att en handling skall klassas som “skuldebrev” eller “urkund”, utan det torde räcka att det av handlingen framgår från vem den härstammar.

Rättsläget är alltså inte helt klart. Min bedömning är emellertid att ett e-post meddelande uppfyller kravet på “skuldebrev eller annan urkund” om den som skickat det haft för avsikt att meddelandet ska tjäna som bevis för löftet.

Länkar:
Gåvolagen: https://lagen.nu/1936:83
Skuldebrevslagen: https://lagen.nu/1936:81
RÅ 2009 ref. 70: https://lagen.nu/dom/ra/2009:70
Prop. 2001/02:142 (Offentlig upphandling): http://www.regeringen.se/content/1/c4/32/99/229b16c0.pdf
Prop. 2001/02:150 (Elektronisk handel): http://www.regeringen.se/content/1/c4/20/62/1ad737c5.pdf

Med vänliga hälsningar