Lawline svarar
I Sverige saknas lagstiftning om hyra av lösa saker, bortsett från vissa gamla bestämmelser i 13 kap HB (se http://lagen.nu/1736:0123_2#K13 ). Eftersom man inte kan stödja sig på lagstiftning och det finns mycket lite praxis på området så har det i doktrin diskuterats att man kan stödja sig på analogier från andra lagar. Analogier från köplagen (se http://lagen.nu/1990:931 ) kan bli aktuella och även från kommissionslagen när det gäller mer långvariga avtal (se http://lagen.nu/1914:45 ).
Det finns alltså inga tvingande regler på området, bortsett från att lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (se http://lagen.nu/1994:1512 ) är tillämplig på hyresavtal mellan konsument och näringsidkare samt att lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare (se http://lagen.nu/1984:292 ) kan tillämpas på avtal mellan näringsidkare.
Eftersom ingen uttrycklig lagstiftning finns och följaktligen inga tvingande regler så blir det primära verktyget för att reglera uthyrning av lösa saker avtalet. Det är således viktigt att utforma hyresavtalet på ett bra sätt. För detta finns det en rik mängd standardavtal som många näringsidkare använder sig av när de ägnar sig åt uthyrning av olika slag. Det blir nämligen väldigt opraktiskt och kostsamt om man skall utforma ett individuellt avtal för varje enskild sak man vill hyra ut om man skall ägna sig åt någon form av organiserad verksamhet.
Om du önskar fördjupa dig ytterligare i hur uthyrning av lösa saker regleras i svensk rätt kan jag rekommendera boken ”Speciell avtalsrätt II: Kontraktsrätt” av Jan Hellner m.fl.
