Är det vanligt att bli dömd på indicier (indirekt bevisning)?
Är det vanligt att bli dömd på indicier? Finns det någon statistik på det? och är det vanligare i vissa typer av brott (i så fall vilka)?
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Intressant fråga! Jag har tyvärr inte möjlighet att granska ett stort antal domar för att bedöma hur vanligt eller ovanligt det är. Inte heller har jag hittat någon studie som har presenterat statistik kring mål där indicier (även så kallad indirekt bevisning) varit den huvudsakliga bevisningen. Vanligtvis är det nog så att åklagaren också har "övrig" (direkt) bevisning såsom exempelvis DNA-fynd till stöd för åtalet, och inte endast indicier. Eftersom åklagaren vill såklart inte riskera att väcka åtal om det inte är befogat, eller om denne inte på objektiva grunder kan förvänta sig en fällande dom. Men det förekommer att personer blir dömda på indicier eftersom typen av bevisning betyder i princip ingenting för domstolen - i slutändan handlar det om domstolen anser att bevisningen som presenterats i målet når upp till beviskravet.
Beviskravet som gäller i brottmål kan negativt uttryckas att det ska vara: "ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått gärningen". Det är åklagaren som har den fulla bevisbördan för detta, och den tilltalade ska betraktas som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen fastställts. Det fungerar på det vis att åklagaren ska lägga fram bevisning om ett påstående i förfluten tid (som utgör gärningsbeskrivningen). Ett sätt att göra det är genom att lägga fram indicier till domstolen - som kan sammanfattas som indirekta spår av en brottslig gärning (exempelvis den tilltalades motiv till en gärning). Och indicier kan i vissa fall vara den bevisning som blir avgörande för att visa den tilltalades skuld. Om det är så att åklagaren lyckats skapa en stark indiciekedja som hänger samman så kan det fungera övertygande för domstolen. Men det säger sig självt att indicier generellt har ett lågt bevisvärde.
Det bör tilläggas att domstolen i princip inte är bunden av hur ett bevis karaktäriseras. Bevis är bevis och ingenting annat. Vidare gäller fri bevisprövning i svensk rätt - dvs i princip vad som helst får användas som bevis och bevisvärdet av detta är inte reglerat i lag. Domstolen får såklart inte värdera bevis godtyckligt - endast objektiva och rationella skäl får ligga till grund för bevisvärderingen. Tanken bakom detta är att överlåta åt domstolen att bedöma utifrån omständigheterna i det enskilda fallet om det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått gärningen eller inte. Dvs. det finns i princip inget hinder mot att domstolen dömer en person endast med stöd av framlagda indicier. Jag skulle dock, utan någon närmare undersökning, säga att domstolen generellt värderar indicier ett lågt bevisvärde. Vilket borde innebära att om den huvudsakliga bevisningen är byggd av indicier så kommer troligtvis en frikännande dom att meddelas. Dvs. det bör höra till ovanligheterna att en tilltalad endast blir dömd med stöd av indicier.
Hoppas du fick i alla fall fick lite klarhet i din fråga!
Mvh
