Falsk angivelse eller falsk tillvitelse?
Hej, en fd nära vän till mig påstår nu att jag drogade ner henne och utnyttjade henne sexuellt vid minst ett tillfälle.
Hon har delat detta med bl.a personalen på skolan, vilket jag anser påverkat deras beslut att inte anta mig till nästa termin. Hon har även delat detta med flera av sina nära vänner, vilket inkluderar klasskamrater till mig och hon har även kontaktat en nära vän till mig (har bevis på att denna konversationen ägt rum)
Har även fått höra att hon polisanmält denna påstådda händelse.
Inget av det hon säger har ägt rum och har flera personer som kan intyga att det hon säger inte stämmer.
Vad kan jag göra? Vad jag förstått kan delar av detta falla under "Förtal" men hade jag kunnat anmäla för t.ex "falsk angivelse" och/eller "falsk tillvitelse", då jag vet att uppgifterna är helt falska och vad hon säger redan går emot sig självt?
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Frågan besvaras med regler som finns i brottsbalken (BrB).
Vad innebär falsk tillvitelse? Den som till polisen, eller till annan myndighet, lämnar uppgift om att någon har begått ett brott kan dömas till falsk tillgivelse. Detta förutsätter att en osann uppgift. Vidare krävs det att uppgiftslämnaren var medveten om att uppgiften inte var sann. Detta följer av regler som finns i 15 kap. 7 § BrB.
Vad är det som ska bevisas? I brottmål bär åklagaren bevisbördan. Dessutom ställs det ett högt krav på bevisningens styrka. Åklagaren måste i praktiken bevisa:
1. Att A har lämnat en anmälan till polisen.
2. Att polisanmälan innehöll uppgifter om B.
3. Att uppgifterna om B inte var sanna.
4. Att A hade uppsåt om att uppgifterna om B inte var sanna.
Hur sker bevisningen i praktiken? Åklagaren torde inte ha några svårigheter att bevisa punkt 1 och 2. När det kommer till punkt 3 blir det svårare. Att bevisning saknas räcker inte för att avgöra om uppgifterna i anmälan är falska. Åklagaren måste bevisa att den gärning som A har beskrivit i sin polisanmälan inte har inträffat. Om åklagaren lyckas med det så måste det slutligen bevisas att B var medveten om att uppgifterna var osanna (punkt 4). I flera av de rättsfall jag har läst, har jag noterat att den tilltalades erkännande, ofta är den bevisning som leder till en fällande dom. I vissa fall räcker inte ens ett erkännande för att fastställa att uppgifterna var falska. Så kan exempelvis vara fallet om en tilltalad påstår sig ha lämnat falska uppgifter men det finns anledning att anta att erkännandet görs för att skydda en närstående.
Förutom ett erkännande är det svårt att dra några generella slutsatser om vilken bevisning som krävs. Förmodligen beror erkännandets stora värde som bevis på att falsk tillvitelse är ett särskilt svårbevisat brott. Det är i praktiken mycket svårt att visa att någonting inte har hänt. En typ av värdefull bevisning är om det finns tillgång till sms eller mailkommunikation som visar att uppgifterna är falska. I övrigt får möjligheterna till bevisning bedömas efter omständigheterna i varje enskilt fall.
Falsk angivelse: Om en person anger en annan till en myndighet och påstår att denne begått ett brott med syfte att denne ska åtalas, trots att personen vet att uppgifterna är falska och personen oskyldig, kan den dömas för falsk angivelse (15 kap. 6 § brottsbalken). För att falsk angivelse ska föreligga krävs att personen haft ett åtalssyfte, det vill säga ett uppsåtligt handlande. Personen ska veta att den andre är oskyldig och kan åtalas och dömas, eller åtminstone att vara likgiltig inför att sitt handlande kan leda till åtal av den andre. Det krävs alltså inte att den felaktigt angivna personen faktiskt åtalas, men det ska ha varit personens intention när den lämnade uppgifterna till myndigheten.
Sammanfattningsvis kan det som tidigare sagts vara svårt att bevisa att falsk tillvitelse, då det är i praktiken mycket svårt att visa att någonting inte har hänt. Du skulle kunna anmäla henne för falsk angivelse.
Vänligen,
