Hur kan privata försvarare vara förenligt med ekvivalensprincipen?
Hur är privata försvar i enlighet med likhetsprincipen?
Som jag har förstått likhetsprincipen ska samma brott under samma omständigheter leda till samma straff och att detta är en grundlag. Som jag även har förstått det är poängen med att tillåta privata försvar i rättegångar att du ska kunna säkerställa dig det bästa möjliga försvar för ditt fall och därmed minska risken att bli (felaktigt eller inte) dömd eller eventuellt mildra straffet. Detta förutsätter att det finns ett samband mellan hur mycket ett försvar kostar och hur effektiv hen är som försvarare, vilket både är ett rimligt antagande och får stöd av statistiken.
Jag ser inte hur detta är förenligt med likhetsprincipen, om två personer begår samma brott men den ena får ett mildare straff enbart för att hen har råd med ett dyrare försvar så är de inte lika inför lagen. Varför tillåts privata advokater i rättegångar om det bryter mot grundlagen?
Lawline svarar
Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Principen om att lika klandervärd brottslighet bör bestraffas på ett likartat sätt brukar benämnas som ekvivalensprincipen vilket kommer till uttryck i 29 kap. 1 § Brottsbalken (BrB). Principen brukar aktualiseras när rätten ska bestämma straff (påföljd) till den dömde. Likhetsprincipen som du nämner, handlar istället om att bl.a. domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet. Mycket riktigt som du nämner är likhetsprincipen stadgad i grundlag (1 kap. 9 § Regeringsformen), men bör skiljas från ekvivalensprincipen, som jag tror är den du syftar på. Jag kommer därför i mitt svar utgå från att du funderar över hur privata försvarare är förenligt med ekvivalensprincipen.
Ekvivalensprincipen är en riktlinje för vilket straff som ska utdömas
Som nämnt aktualiseras ekvivalensprincipen i samband med att val om påföljd ska bestämmas och syftar till att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning, dvs en misshandel med knytnävsslag ska som utgångspunkt ge samma straff som en annan misshandel med knytnävsslag. Påföljdsvalet är något som görs efter att domstolen kommit fram till att gärningspersonen är skyldig. Domstolen är inte bunden av vad åklagaren eller försvararen har framfört kring påföljd. Domstolen ska därför utifrån en fristående bedömning med grund i det som presenterats i påföljdsdelen bestämma de påföljder som de anser är motiverade för brottet, vilket bland annat sker genom ekvivalensprincipen. (se 30 kap. 3 § Rättegångsbalken (RB)). Jag skulle därför se ekvivalensprincipen mer som en ram som rätten ska hålla sig inom när de bedömer vilken påföljd som gärningspersonen ska få, vilket bland annat tar avstamp i liknande domstolspraxis.
Domstolen har en stor roll vid val av påföljd
Som du skriver har försvararen i allmänhet en viktig roll för att tillvarata den misstänktes intressen och försvara individen mot statens maktbefogenheter, som t.ex. kan vara att bli felaktigt dömd eller lindra straffet. Det åligger därför försvararen att bevisa förmildrande omständigheter och lyfta omständigheter som talar för ett lindrigare straff. Även om åklagaren och försvararen kommer argumentera för en viss påföljd, så ligger stor del av påföljdsfrågan på domstolen själva att avgöra utifrån de omständigheter som kan anses bevisat i målet. Rätten kan dessutom utan åberopande av åklagaren eller försvararen beakta försvårande eller förmildrande omständigheter. Visserligen är det till stor del parterna som ansvarar för att komma in med bevisning som visar på förmildrande eller försvårande omständigheter. Domstolen har dock en rätt att vid brott som faller under allmänt åtal, självmant inhämta bevisning. Detta sker främst vad gäller påföljdsfrågan. En stor del av påföljdsvalet, baseras också på uppgifter om den dömdes personliga förhållanden och belastningsregister (personalia), vilket till stor del ankommer på rätten att se till att det finns ett tillräckligt underlag. (Se 46 kap. 9 § RB)
Skillnaden mellan offentliga och privata försvarare är möjligheten att få ersättning för kostnaderna
I svensk rätt så har en misstänkt alltid rätt att ha en försvarare (Rätten till rättvis rättegång i art. 6 Europakonventionen). Vid allvarligare brott där den misstänkte är häktad eller anhållen samt där det för brottet är stadgat minst sex månaders fängelse, har den misstänkte rätt till en offentlig försvarare (21 kap. 3a § RB). Som offentlig försvarare ska det utses en advokat som avlagt de kunskapsprov som krävs. Om den misstänkte har föreslagit en offentlig försvarare ska den önskade försvararen förordnas om det inte finns särskilda skäl mot det (21 kap. 5 § RB). Därmed har den misstänkte väldigt stor valfrihet vad det gäller försvarare. Valfriheten kan dock begränsas genom vilken ersättning som den offentlige försvararen har rätt till av staten (Se 21 kap. 10 § RB) Till skillnad från en privat försvarare som den misstänkte anlitar och betalar själv, finansierar staten kostnaden för den offentliga försvararen. Medan det för privata försvarare finns mer begränsade ersättningsmöjligheter (31 kap. 2 § RB). Om den tilltalade däremot skulle dömas så måste den ersätta staten för det som betalats av allmänna medel i ersättning till den offentliga försvararen (31 kap. 1 § RB). Mycket ofta begränsas ersättningsskyldigheten, i vart fall om den tilltalade döms till fängelse eller lever under mindre goda ekonomiska förhållanden.
Sammanfattningsvis har du rätt i att en misstänkt persons förutsättningar kan påverkas av vem den har som försvarare och vilka ekonomiska förutsättningar den misstänkte har. I svensk rätt har den misstänkte emellertid stor valfrihet vad gäller offentliga försvarare och kan därför välja en försvarare som den tycker är kompetent och lämplig för uppdraget. Vid allvarligare brott kan den misstänkte bli förordnad en offentlig försvarare som betalas av staten, i annat fall får den misstänkte kontakta en privat försvarare. En privat försvarare behöver alltså inte vara bättre (eller sämre) än en offentlig försvarare. I samband med att den misstänkte blir dömd för brottet, måste också en påföljd bestämmas där ekvivalensprincipen aktualiseras som en riktlinje för rätten för vilket straff som ska utgå för vilket brott. Utifrån det jag anfört skulle jag alltså inte säga att privata försvar strider mot ekvivalensprincipen.
Jag hoppas att det gav lite klartecken kring din fundering!
Vänliga hälsningar,
