Hur tillämpas avtalsvillkorslagen på oskäliga villkor?
Är detta påstående sant eller falskt?
Avtalsvillkorslagen kan användas för att förbjuda oskäliga avtalsvillkor från att användas i framtiden mot konsumenter (marknadsrättsligt). Den kan däremot inte användas för att i ett enskilt fall (civilrättsligt) ogiltigförklara ett villkor, vilket 36 § AvtL kan. Avtalsvillkorslagen (AVLK) gäller enbart standardavtal medan AvtL gäller samtliga avtal. Avtalsvillkorslagen prövas av Patent - och marknadsdomstolen medan 36 § AvtL prövas i allmän domstol.
Lawline svarar
Hej,
Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.
Ditt påstående är, i allt väsentligt, korrekt. För tydlighetens skull kommer jag nedan att kortfattat försöka att ge lite information om respektive lag.
Avtalsvillkorslagen
Avtalsvillkorslagen, dvs. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, är en konsumentlag vars syfte är att motverka användandet av oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal.
Lagen är tillämplig på avtalsvillkor som näringsidkare använder när de "erbjuder varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter" (1 § avtalsvillkorslagen). Den kan emellertid endast användas på avtalsvillkor som ensidigt har utformats av näringsidkaren, så kallade standardvillkor. Har villkoren förhandlats fram och anpassats till den aktuella situationen i samråd med konsumenten är lagen alltså inte tillämplig.
Avtalsvillkorslagen innehåller huvudsakligen marknadsrättsliga bestämmelser vilka, likt du skriver i ditt påstående, gör det möjligt för Patent- och marknadsdomstolen att förbjuda näringsidkare från att i framtiden använda avtalsvillkor som bedöms vara oskäliga med hänsyn till pris och omständigheterna i övrigt (3 § avtalsvillkorslagen). Ett sådant förbud ska dock vara motiverat från allmän synpunkt eller annars ligga i konsumenternas eller konkurrenternas intressen.
Med ett oskäligt avtalsvillkor avses, i det här hänseendet, ett avtalsvillkor som "ger näringsidkaren en förmån eller berövar konsumenten en rättighet och därigenom åstadkommer en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte längre är för handen" (prop. 1971:15 s. 71). Detta kan, exempelvis, vara fallet om villkoren strider mot tvingande lag eller är utformade på ett vilseledande eller oklart sätt (MD 2009:21).
Det bör dock observeras att avtalsvillkorslagen även innehåller vissa civilrättsliga bestämmelser (11-14 §§ avtalsvillkorslagen). Exempelvis ställer 11 § avtalsvillkorslagen upp vissa omständigheter och tolkningsregler för hur 36 § i avtalslagen (vilken behandlas nedan) ska tillämpas på standardvillkor i konsumentförhållanden. Avtalsvillkorslagen kan således, åtminstone indirekt och genom tillämpning av 36 § avtalslagen, användas för att ogiltigförklara ett avtalsvillkor i ett enskilt fall. Ytterligare en, i sammanhanget, relevant bestämmelse är 13 § avtalsvillkorslagen vilken, i vissa fall, kan leda till att ett villkor lämnas utan verkan.
Avtalslagen
Avtalslagen, eller lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, kan säga utgöra stommen i den svenska avtalsrätten. Avtalslagens kanske viktigaste bestämmelse utgörs av den så kallade stora generalklausulen om oskäliga avtalsvillkor i lagens 36 §. Den stora generalklausulen är en generell civilrätttslig ogiltighetsbestämmelse vilken gör det möjligt att jämka eller annars lämna avtalsvillkor som bedöms vara oskäliga utan avseende i ett enskilt fall. Generalklausulen gör det även möjligt att ogiltigförklara ett avtal i sin helhet i den mån ett oskäligt avtalsvillkor har en så pass stor betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att det i övrigt ska gälla i oförändrat innehåll. Skälighetsbedömningen görs utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet och där hänsyn tas till, bland annat, behovet av skydd för den av parterna som är konsument eller annars intar en underlägsen ställning i avtalssituationen.
Avtalslagens allmänna karaktär gör dess tillämpningsområde betydligt mer vidsträckt än avtalsvillkorslagens vilket betyder att generalklausulens användning inte begränsas till standardvillkor som används i konsumentavtal. Istället kan den, i princip, tillämpas på alla tänkbara avtalsvillkor i alla typer av avtal. Den kan, exempelvis, tillämpas på gemensamt utformade avtalsvillkor i avtal mellan såväl näringsidkare som mellan privatpersoner. Med det sagt är den, genom hänvisningen till avtalsvillkorslagen i bestämmelsens fjärde stycke, tillämplig även på standardvillkor i konsumentavtal.
Jag hoppas att du har fått svar på din fråga. I den mån något är oklart så får du gärna återkomma med en ny fråga.
Vänligen,