Rättegångskostnader vid onödig rättegång m.m.
Häromdagen brast jag i kontrollen av min hund, vilket resulterade i att den attackerade och skadade en annan hund så svårt att den behövde avlivas. Jag hade oaktsamt nog min hund lös medan jag gick ut för att slänga soporna i sopsugen på gården. Min hund lyssnar vanligtvis bra på mig när hon är lös, och det var så sent så jag trodde inte att någon annan skulle vara ute, annars skulle jag ha haft henne kopplad. Den här gången sprang hon dock i förväg och fick syn på den andra hunden, och sekunden senare rusade min hund på och bet den andra hunden innan jag hann stoppa henne. Min hund är dessutom en amstaffkorsning, och den andra var en jack russel, enligt ägaren 15 år gammal.
Jag tog på mig ansvaret för händelsen och bad idag den andra hundägaren om att få reda på veterinärkostnaderna så att jag kan betala dem. Jag fick då reda på att händelsen blivit polisanmäld och att jag skulle få reda på kostnaden i rätten. Jag undrar nu hur stor sannolikheten är att detta tas ända upp till rätten, om jag vid eventuellt polisförhör säger som det var, tar på mig ansvaret och säger att vill lösa det här utan rättegång?
Lawline svarar
Hej!
Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Jag kommer i mitt svar att använda RB och BrB som förkortningar för rättegångsbalken respektive brottsbalken.
Först och främst vill jag nämna att man som hundägare har vad man med juridisk terminologi brukar kalla för strikt ansvar för skador som ens hund orsakar. Det innebär att skador som orsakas av hunden ska ersättas av ägaren oavsett om ägaren varit oaktsam i förhållande till skadan eller inte (19 § lagen om tillsyn över hundar och katter). Den saken gör ingen skillnad i ditt fall eftersom du gått med på att ersätta skadorna, men jag nämner det eftersom det kan vara nyttigt att veta för de som har liknande frågor och googlar fram detta svar.
Det är viktigt att betona att även om flera frågor kan handläggas vid samma rättegång så är det som du talar om som en rättegång i själva verket två, som handläggs tillsammans: En straffrättslig, och en skadeståndsrättslig. Det kan tyckas onödigt att påpeka denna uppdelning eftersom man som part i målen inte nödvändigtvis märker någon större skillnad, men i förhållande till bland annat din fråga är det viktigt att betona denna skillnad.
Det straffrättsliga målet rör nämligen bara frågan om du begått brott, i detta fall skadegörelse av någon grad (12 kap 1–2 § BrB), och därför ska få straff. De straffrättsliga frågorna rör, om saken ska beskrivas korrekt, endast relationen mellan dig och staten, medan skadeståndsrättsliga frågor om ersättning av veterinärkostnader endast rör relationen mellan dig och den andra hundägaren. Polisen utreder endast straffrättsliga frågor. En följd av detta är att det du säger i ett eventuellt polisförhör om de skadeståndsrättsliga frågorna i princip inte har någon inverkan på möjligheten att undvika en (straffrättslig) rättegång, eftersom den frågan inte har någon betydelse för det straffrättsliga.
Du kan egentligen inte påverka möjligheterna att undvika en straffrättslig rättegång. Åklagare har en i princip absolut skyldighet att väcka åtal för varje brott som de bedömer kan leda till fällande dom i en rättegång (20 kap 6 § RB). Nu vet jag mycket lite om vad som hänt, men min bedömning utifrån det du skrivit är att du inte begått brott eftersom jag inte upplever att du haft uppsåt till skadegörelsen, alltså med andra ord inte velat att din hund skulle bita ihjäl den andra hunden. Gör åklagaren samma bedömning ska hen alltså inte heller väcka åtal, och det blir då ingen rättegång.
En skadeståndsrättslig rättegång kan undvikas genom att ni kommer överens på annat sätt, till exempel i enlighet med vad du föreslagit. Eftersom den andra hundägaren inte tycks vilja detta utan säger sig föredra att ta saken till domstol, kan det vara bra att ha det du sagt om att du kan stå för veterinärkostnaderna men inte får veta storleken på dessa på papper. Det kan av den anledningen vara bra att vid ett eventuellt polisförhör, även om det i sig endast rör straffrättsliga frågor, tala om att du erbjudit dig att betala men att den andra hundägaren vägrat uppge kostnaderna. Du bör också vara tydlig med detta i kontakt med domstolen.
Det kan nämligen bli förhållandevis kostsamt för den andra hundägaren att dra frågan om ersättning för dessa kostnader till domstol. Om man som den andra hundägaren säger sig hålla på att göra inleder en rättegång trots att det är onödigt – till exempel som nu att du medger att betala veterinärkostnaderna men inte får veta beloppet — blir man nämligen tvungen att ersätta den andra parten för dennes kostnader i samband med rättegången, även om man får rätt i domstolen (18 kap 3 § 1 st RB). Det här är ett avsteg från den allmänna huvudprincipen att den som förlorar ett mål ersätter motpartens rättegångskostnader, och står sina egna kostnader (18 kap 1 § RB). Det kan ogärna finnas något skäl för den andra hundägaren att dra saken till domstol, eftersom hen då måste stå både sina egna och dina kostnader för bland annat resor, förlorad arbetsinkomst, kostnader för ombud med mera (18 kap 8 alt 8 a § RB). Det kanske även hundägaren själv kommer att inse när denne får reda på kostsamheten i att ta saken till domstol. Förhoppningsvis föredrar hen då att uppge veterinärkostnaderna för dig, och avstå rättegången. Den lösningen lär vara bättre för er båda.
Vänligen,
