Vem har rätt till en hund som har överlåtits såsom gåva?
Hej! Jag fick för ca. 2,5år sedan en hundvalp av en bekant som är hunduppfödare. Redan då var det sagt att hunden var en gåva, och därför upprättades inte något skriftligt köpeavtal.
Jag erbjöd mig också att betala 5000kr längre fram när min ekonomiska situation tillät, som tack, men fick då som svar att det inte var nödvändigt och valfritt.
Det var då en muntlig överenskommelse, vilket då vad jag förstått borde också räknas som ett muntligt avtal?
Sedan någon dag tillbaka har uppfödaren börjat påstå att jag ska betala 7500kr för hunden, och att hon annars ska ta tillbaka den.
Jag tog upp det muntliga avtalet, men erbjöd mig samtidigt möjligheten att diskutera ett nytt avtal, och möttes då av fientlighet. Jag står som ägare i Jordbruksverkets hundregister, och har hundens Vaccinationsintyg, Veterinärsbesiktningspapper och även många foton på hunden ändå från då den var valp.
Har uppfödaren någon rätt att tillbaka hunden?
Lawline svarar
Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Vid överlåtelser i form av gåva tillämpas lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva (som kan kallas gåvoL) som slår fast gåvogivarens och gåvotagarens rättigheter.
Vad gäller vid gåva? För att räknas som gåva krävs till att börja med att handlingen är "benefik" dvs. att avsikten/syftet är att man ger något till någon annan i syfte att gynna denne och utan något krav på motprestation.
GåvoL 1 § slår fast att utfästelse om gåva av lös egendom (såsom en hund) är utan verkan om inte:
- gåvan fullbordats, eller
- utfästelsen gjorts i skuldebrev eller annan urkund som överlämnats till gåvotagaren, eller
- omständigheterna vid gåvans tillkomst utmärker att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom
I ditt fall finns inget som tyder på att de två sistnämnda alternativen kommer på tal här. Det krävs alltså att gåvan kan sägas ha "fullbordats" i gåvoL 1 § mening. Hur sker då detta?
Av gåvoL 2 § framgår att om en gåva har utfästs i lösören (vilket en hund rättsligt sett räknas som) genom ett skuldebrev eller på annat sätt, fullbordas gåvan genom att det som utfästs kommer i gåvotagarens besittning. Besittningsbegreppet är komplicerat men kan i korthet beskrivas som att man i någon mening behöver anses råda över/ha kontroll över något för att ha besittning över detta och räknas som "ägare".
Rent avtalsmässigt så är gåvolöftet från din bekant alltså giltigt och bindande enligt gåvoL 1 §. Precis som du misstänker är även ett muntligt avtal rättsligt bindande, även om det så klart kan medföra bevismässiga nackdelar att avtala muntligt om något.
Du lär definitivt i mina ögon anses uppfylla kravet på besittning över hunden och därmed räknas som ägare eftersom du framför allt fått hunden fysiskt överlämnad till dig (s.k. "tradition" enligt traditionsprincipen leder till att man anses få något i sin besittning), och för att du dessutom är registrerad som just ägare och har många foton och övriga papper på hunden.
Detta innebär alltså att det är du som har rätt till hunden på de villkor som framgick vid fullbordandet av gåvan (dvs. en överenskommelse om att du skulle få hunden gratis) och att uppfödaren inte har någon rätt att få tillbaka den
Vad gäller rent process- och bevismässigt för att du ska få behålla hunden? Även om du som sagt rent rättsligt har rätt till hunden är det en helt annan sak att kunna leda i bevis angående detta.
En överlåtelse av en lös sak, t.ex. genom gåva, är en av de frågor som hör till civilrätten dvs. rättsliga mellanhavanden mellan enskilda. Generellt gäller i dessa fall att det är den som vill kräva något av någon annan som måste verka för det (din bekante i detta fall), t.ex. genom att be om ett föreläggande från Kronofogdemyndigheten eller lämna in en stämningsansökan i domstol.
Bevisbördan ligger i allmänhet i dessa civilrättsliga mål på den part som påstår något/vill kräva något av någon annan. Inom civilrätten brukar man motivera vem som ska ha bevisbördan utifrån vem som har lättast/störst anledning att säkra bevisning (ofta just den som påstår sig ha ett krav på någon). Den påstående/krävande parten måste bevisa att förutsättningarna för kravet finns, såvida inte särskilda skäl talar emot att någon annan bevisbörderegel ska tillämpa.
Just när det gäller gåvor har dock HD i ett fall angående en överföring av pengar, som mottagaren hävdade utgjorde en gåva (men som överlåtaren menade inte var det) slagit fast att det är mottagaren som normalt sett har bevisbördan för att det rört sig om en gåva (fallet NJA 2014 s. 364). Regeln motiveras utifrån att ogenomtänkta egendomsöverlåtelser genom gåva kan förebyggas på detta sätt och att det inte ska vara för lätt att helt enkelt hävda att något utgjort en gåva för att slippa krav som riktas mot en. Därtill kan nämnas argument såsom att gåvomottagaren normalt sett har goda möjligheter att säkra bevisning och att detta kan förebygga tvister (se bl.a. det ovannämnda fallet samt NJA 2012 s. 804 och NJA 2017 s. 1094).
I ditt fall har jag tyvärr svårt att se något tungt vägande skäl varför bevisbördan ska placeras på ett annorlunda sätt jämfört med fallet från HD. Du får nog utgå ifrån att du – vid en eventuell fortsättning på denna tvist – är den som har bevisbördan för att det rört sig om en gåva.
Beviskravet i civilrättsliga tvister, dvs. hur mycket/hur stark bevisning som krävs för att något ska anses bevisat, är som utgångspunkt att "detta något" ska vara fullt styrkt/visat. I fallet från 2012 ovan uttalar dessutom HD att det krävs att det "står klart" att rättshandlingen är en gåva, och i 2014 års fall nämner domstolen återigen att det är de beviskrav som normalt gäller i tvistemål (styrkt/visat) som är tillämpliga.
Du lär alltså på samma sätt som i dessa rättsfall behöva fullt ut bevisa att det rört sig om en gåva. Hur en domstol skulle värdera bevisningen är mycket svårt att uttala sig om, och att gåvan inte finns skriftligt dokumenterad är naturligtvis en nackdel. Möjligen skulle du kunna väga upp för detta genom att lägga fram dina papper, foton på hunden i olika sammanhang osv. samt påpeka att din bekante inte krävt något av dig på hela två och ett halvt år.
En sammanfattning – Det är du som rättsligt sett har rätt till hunden utifrån din beskrivning. Det är dock en helt annan sak att bevisa detta (dvs. att det handlat om en gåva) och det är du som har bevisbördan för att du fått hunden som gåva. För att uppfylla din bevisbörda krävs att du fullt ut styrker/visar att det varit på det viset.
Lycka till i fortsättningen!
Med vänlig hälsning,
