Förhör och anhållande

2013-05-01 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Hejsan. Min syster har gjort sig skyldig till grovt bedrägeri medels urkundsförfalskning då hon tog ett lån i killen namn på 200.000 kr. Är nu polisanmäld och kallad till förhör, vad kommer ske? I brevet från polisen stod det att hon kommer delges misstanke om grovt bedrägeri medels urkundsförfalskning vid förhöret. Kan man bli anhållen vid förhöret? Eller kommer de bara berätta vad hon är misstänkt för, om hon inte vill säga ngt utan advokat vad sker då? Vad sker efter förhöret och vad kan man vänta sig för straff? Hur snabbt går ett sådant här ärende?.. Tack på förhand. 
Lovisa Hedlund |Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline! Enligt Rättegångsbalken (RB) 23 kap 9 § https://lagen.nu/1942:740#K23P9S1 är den som inte är anhållen eller häktad inte skyldig att kvarstanna längre än 6 timmar på förhör. Den som är misstänkt kan dock kvarhållas ytterligare 6 timmar på förhör om det är av synnerlig vikt för utredningen. Gripande, anhållande och häktning regleras i RB 24 kap https://lagen.nu/1942:740#K24. Om man vid förhöret finner skäl att anhålla någon, kan denna person gripas vid förhöret enligt RB 24 kap 7 § i väntan på anhållan av åklagaren. Åklagaren ska inför ett anhållande överväga om det finns andra medel än anhållande som är lämpliga, t.ex. att den misstänkta får reseförbud. För att anhålla någon krävs enligt RB 24 kap 6 § att det ska finnas skäl för häktning. Om häktning inte kan komma att aktualiseras, ska anhållande i princip inte ske. Förutsättningarna för häktning anges i 24 kap 1 §. Häktning enligt huvudregeln förutsätter misstanke på sannolika skäl att den misstänkte förövat brottet samt att det ingår 1 års fängelse eller mer i straffskalan. Detta uppfylls både för grovt bedrägeri, vars straffskala sträcker sig från 6 månaders fängelse till 6 års fängelse enligt Brottsbalken (BrB) 9 kap 3 § https://lagen.nu/1962:700#K9P3S1 , samt urkundsförfalskning där straffskalan anger fängelse i högst 2 år enligt 14 kap 1 § https://lagen.nu/1962:700#K14P1S1 . För sannolika skäl krävs att omständigheterna är sådana att misstanken vid en objektiv bedömning framstår som berättigad, misstanken måste bygga på konkreta fakta. Vidare krävs att någon av häktningsgrunderna i RB 24:1 är uppfyllda för att anhållande ska kunna ske. Dessa tre är: 1.  Flyktfara – risk för att den misstänkta avviker för att undandra sig straff 2.  Kollusionsfara - risk för att den misstänkte genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning. 3.  Recidivfara – risk att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet. Eftersom anhållande ofta sker i ett tidigt skede av utredningen är det vanligast att kollusionsfara anges som anledning, eftersom man ofta inte hunnit förhöra parter och vittnen och säkra annan bevisning. När bevisningen är säkrad och det inte längre finns risk för kollusionsfara eller någon annan av häktningsgrunderna finns inte längre skäl för häktning, och således heller inte grund för anhållande. Anhållanden ska då genast hävas enligt RB 24 kap 10 §. Ett anhållande är tidsbegränsat, den tredje dagen kl. 12 efter anhållandebeslutet ska en häktningsframställan göras om åklagaren vill gå vidare och häkta den misstänkte enligt RB 24 kap 12 § 1 st. Den misstänkte är inte skyldig att besvara frågor vid förhöret. Det är många olika omständigheter som kan inverka när straff ska bestämmas, bl.a. den misstänktes ålder (om under 21), tidigare brottslighet och brottslighetens straffvärde efter beaktande av försvårande och förmildrande omständigheter om sådana föreligger. När påföljd ska bestämmas utgår man vanligtvis från minimistraffet, t.ex. 6 månader för grovt bedrägeri och justerar sedan på grund av ovanstående omständigheter. Det är svårt att säga var man börjar när det gäller urkundsförfalskning, men eftersom grov urkundsförfalskning har ett minimistraff på 6 månaders fängelse enligt BrB 14 kap 3 § brukar urkundsförfalskning av normalgraden vanligtvis understiga detta. När flerfaldig brottslighet föreligger brukar asperationsprincipen tillämpas vid bestämmande av påföljd vilket innebär att en gemensam påföljd bestäms. Det är svårt att uttala sig vilken påföljd som kan bli aktuell i detta fall när så lite är känt om omständigheterna. Om straffvärdet för de två brotten hamnar under ett års fängelse föreligger en presumtion mot fängelse, då brukar istället villkorlig dom användas. Det är tyvärr svårt att uttala sig om hur lång tid ett sådant här ärende kan ta. Hoppas det var svar på dina frågor. Vänligen 

Husrannsakan och anhållning

2013-02-23 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Blev för några dagar hämtad av 4st poliser i gymmets omklädningsrum efter jag duschat. Klädde på mig och blev ut eskorterad. Många personer i omklädningsrummet samt i gymmet som såg detta. Väl utanför förklarar polisen vad jag är misstänkt för (dopingbrott) och jag får följa med till stationen för förhör, urinprov . Fick reda på att de skulle genomföra en husrannsakan och jag sattes i arresten i ca: 1.5h. När de kom tillbaka fortsatte förhöret och efter totalt 4h fick jag lämna och gå hem. Jag är inneboende då jag pluggar i staden och jag undrar vad de egentligen tycker om att 4st poliser kliver in hos dem för att genom söka mina saker. Jag trodde i början att detta var en mer slumpmässigt kontroll. Men då husrannsakan och att de på ett sätt påpekade att de hade rätt person när de tog mig så insåg jag senare att JAG är utpekad. Enligt mig måste det finnas starkare bevis för att få genomföra en husrannsakan(?) än att jag är mer vältränad än genomsnittet. Ryktet sprids fort och har även landat på min arbetsplats 40mil bort. När det kommer till doping är man redan dömd innan resultatet kommit av omgivningen. Även fast jag vet att jag är ren och de hittade inget vid husrannsakan så hade jag "bara tur" att jag inte tog något just nu. Får de göra så här? Väntar fortfarande på resultatet och att jag kan hämta utredningen men går det att anmäla för kränkning? Jag lägger mycket tid och.energi samt läser mig till kunskapen om träning/kost. Jag tar detta som en stor förolämpning mot all tid, all envishet jag lagt ner på det här och sen stämplas som en fuskare? Jag anser det inte okej. Jag vet inte ens på vilka grunder jag blev tagen, men det står nog i utredningen när jag får tag i den.
|Hej! Tack för din fråga. Husrannsakan och anhållande regleras i Rättegångsbalken Enligt 28 kap Rättegångsbalken får polisen företa en husrannsakan (alltså söka igenom t.ex. en lägenhet) för att leta efter ett föremål som antas ha betydelse för ett brott. Det som då gäller är att det då finns anledning att anta att ett brott har begåtts och att det på detta brott kan följa fängelse, vilket det kan göra av dopningsbrott. Du har rätt i att det måste finnas starkare misstänkar än att en person är onormalt vältränad. I ditt fall är det troligt att polisen t.ex. fått in ett tips från någon annan eller liknande. Misstankarna de hade framgår förmodligen av utredningen. Samma sak gäller egentligen enligt anhållanden, nämligen att det ska finnas misstankar om brott. Det är svårt att ta ställning till om polisen hade tillräckliga misstankar för genomföra dessa tvångsåtgärder i ditt fall när jag inte har tillgång till polisens material. Jag rekommenderar dig att ta kontakt med en advokat när du fått ta del av utredningen (vilket du och ditt ombud har rätt till) och om du efter att ha läst deras misstankar bedömer att underlaget varit väl tunt. Om en polis förfarit felaktigt finns det även möjlighet för enskilda att göra en anmälan till Justiteombudsmannen.  MVH Cecilia  

Narkotikainnehav

2012-10-07 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Hej, Jag och min Flickvän blev för en tid sedan frihetsberövade i tron om att vi säljer cannabis; man fann cannabis och pengar i vårat hem efter att ha tagit sig in genom att rycka upp dörren efter en påhälsande vän. Man ansåg att det fanns skäl att ta sig in pga att man tyckte det luktade cannabis i trappen. Efter cirka 13 dagars frihetsberövning (Den största delen av tiden var pga att utredaren på polisen vart sjuk) så släpps vi efter att polisen motbevisat sig sina egna misstankar med hjälp av sina egna bevis; pengarna, telefoner och datorer återlämnas 1 dag efter att häktningen hävs. Ett tillfälle någon månad senare förföljer polisen min flickvän när hon är på väg hem ifrån jobbet och tar henne strax utanför vårat hem, anledningen är att hon haft med droger att göra tidigare och hon ska visa sin oskuld säger dem. Värt att nämna är att hon vid detta tillfället är helt nykter och inte har några som helst olagligheter på sig. På väg ner till polisstationen upplyser min flickvän polisen om att vi kommit hem ifrån Holland 2 dagar tidigare och förklarar att vi har kvar våra biljetter. Polisen tar min flickväns hemnyckel innan något prov har tagits och utför en husransakan där man finner mig och cirka 2-3 gram hasch. Nu har det senare fallet lagts ner och jag undrar, ska jag JO-anmäla detta? Det fanns helt klart Inga som Helts bevis för att vi skulle hålla på med någon verksamhet som kan ge oss mer än 1 års fängelse samt att husransakan utfärdades utan att äns ett urinprov kunnat visa att något olagligt skett. Jag är rädd så fort jag eller min flickvän inte är säkert inlåsta i vårat hem samtidigt; så fort någon går in i trappen så får jag hjärtklappning.. Har vi inga regler som säger att Vi har en integritet, hemfrid(friheten att få ha det lugnt i hemmet), föreningsfrihet (friheten att sammansluta sig med andra för enskilda eller gemensamma syften), religionsfrihet (Friheten att tro och utöva sin tro ensam eller i gemenskap med andra) m.m? Har vi inte lagar som säger att man ska trygga rätten till hälsa? (Hälsa är inte enbart fysisk hälsa utan även Psykisk hälsa).
Sofia Timoudas |Hej och tack för din fråga. Till att börja med är både häktning och husrannsakan en form av tvångsmedel. Användning av tvångsmedel innebär ofta ingrepp i den enskildes grundläggande fri- och rättigheter vilka är skyddade i grundlagen. Däremot kan dessa fri- och rättigheter begränsas genom lag. Begränsningarna får emellertid endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, de får inte hota den fria åsiktsbildningen och de får inte gå utöver vad som är nödvändigt mot bakgrund av de ändamål som motiverar inskränkningarna av de aktuella fri- och rättigheterna. Enligt RB 24:1 1 st. får en misstänkt person häktas om personen är misstänkt på sannolika skäl, om det för brottet är föreskrivet ett års fängelse eller mer och det finns risk för antingen flyktfara, undanröjande av bevis eller att personen ifråga fortsätter att begå brott (recidivfara). Enligt RB 24:1 2 st. ska däremot en person häktas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas. Enligt 1 § 6 p. i narkotikastrafflagen gäller att den som innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till fängelse i högst tre år. Bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av narkotika och olovlig befattning i vissa fall med narkotika finns i lagen om straff för smuggling, vilket eventuellt kan bli aktuellt om narkotikan olovligen införts. Är brottet att anse som ringa föreskrivs påföljden böter eller fängelse i högst sex månader, medan om brottet är att anse som grovt, föreskrivet fängelse mellan två och tio år. Av omständigheterna i frågan går dock inte att avgöra vilken påföljd detta skulle kunna tänkas ge. Vad berör husrannsakan sker detta beslut muntligen. En husrannsakan förutsätter att det ska finnas anledning att anta att ett brott har begåtts på vilken fängelse kan följa. Det krävs därför inte att något urinprov tagits, samt som det inte har någon betydelse hur långt fängelsestraffet kan tänkas bli, utan avgörande är om fängelse är föreskrivet eller inte. Utav omständigheterna som framgår av frågan skulle jag inte tro att detta är ett fall för JO – men det kan finnas omständigheter i övrigt som jag inte känner till, vilka kan föranleda en annan bedömning.

Envarsgripande

2012-05-24 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |En väktare är envar, och denne har lov att använda sig utav våld enligt 10§ i Polislagen vid gripande. Kan således till exempel även en entrévärd använda sig utav samma lagstöd, då även entrévärden är envar? Eftersom en väktare inte har några befogenheter över envar/var mans rätt (eller vanliga civilpersoner om man säger så), så borde inte även en entrévärd kunna använda sig utav samma lagstöd?
Leo Andersson |Hej! Du har helt rätt i det du säger. Ordningsvakter har vissa ytterligare befogenheter enligt 29 § och 13 § polislagen rätt att avvisa eller avlägsna personer för att upprätta hålla allmän ordning. Till skillnad från dessa har väktare inte några befogenheter utöver det som följer av rätten till envarsgripande. Rätten till envarsgripande gäller alla. Detta finns stadgat i 24 kapitlet 7 § rättegångsbalken, som ger rätt till envarsgripande om fängelse kan följa på brottet. Detta utesluter alltså viss lindrigare brottslighet, se brottsbalken för olika brotts straffskala. Denna får man läsa tillsammans med 29 § samt 10 § första stycket andra punkten polislagen, som sätter gränserna för hur mycket våld som får användas vid gripandet. Ditt exempel med en entrévärd har alltså samma befogenheter som en väktare, liksom envar. Det är endast polis, ordningsvakter samt vissa som tjänstgör inom Försvarsmakten som har ytterligare befogenheter som stadgas i 29 § polislagen. Här finns de lagrum som jag hänvisat till: Rättegångsbalken: https://lagen.nu/1942:740 Brottsbalken: https://lagen.nu/1962:700 Polislagen: https://lagen.nu/1984:387

Rätten till besök för häktad person

2013-03-26 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Min far har blivit häktad under kvällen, har jag någon rätt att besöka honom innan eventuell rättegång?
Matilda Karlsson | Hej! Tack för din fråga. Som grundregel gäller att person som är häktad har rätt att ”ta emot besök i den utsträckning som det lämpligen kan ske”, enligt 3 kap. 1 § häkteslagen. Med ”lämpligen kan ske” avses att exempelvis häktets lokaler eller tillgång på personal kan begränsa rätten att ta emot besök för häktad person. Ett besök får enligt lag hindras om det på något sätt skulle kunna äventyra säkerheten på något sätt som inte kan avhjälpas genom kontroll. Med kontroll avses exempelvis övervakning, avlyssning, kroppsvisitation av den besökande eller att besöket utförs i ett rum som omöjliggör att föremål kan överlämnas mellan den häktade och den besökande. Vidare får även en kontroll göras av besökaren gällande om personen tidigare är dömd eller misstänkt för brott. I vissa fall kan beslut om restriktioner ha fattats vid häktningsbeslutet. Då kan rätten för den häktade att ta emot besök ha inskränkts i enlighet med 6 kap. 1 § och 6 kap. 2 § 1 st. 5 pt. häktningslagen. Sådant beslut om restriktioner fattas i de fall det finns risk att den häktade kommer att försöka undanröja bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. Huruvida din far har blivit ålagd restriktion framkommer av häktningsbeslutet. Vidare måste särskilt påpekas att rätten till besök är en rätt för den häktade. Någon reglering om det omvända förhållande, rätten för anhörig att besöka häktad, finns inte utan man får utgå från regleringen som gäller för den häktades rätt att ta emot besök. Häkteslagen återfinner du https://lagen.nu/2010:611. Vänligen,

Envarsgripande

2012-10-27 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Hej! En fråga angående envarsgripande. Poliser får gripa på misstanke, en ordningsvakt griper som envar. Får en ordningsvakt gripa någon för ett innehav?
|Hej, Tack för din fråga. Som utgångspunkt gäller att en polisman, om skäl finns för att anhålla, får gripa någon även utan anhållningsbeslut från åklagare, rättegångsbalken (RB) 24:7. I RB 24:7 andra stycket uppges vidare att den som begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning, flyende fot eller efterlyst, kan gripas av envar. Den gripne ska överlämnas till närmaste polisman skyndsamt. Vidare tillkommer även vissa andra befogenheter ordningsvakter som gäller för polismän, enligt polislagen 10 a, 13 samt 29 tredje stycket §§. Det anförda innebär att en ordningsvakt får gripa envar om envar begått ett brott som fängelse kan medfölja. Av din fråga kan jag inte säkerställa vilket innehav du syftar på men om det rör sig om innehav av till exempel narkotika, för vilket fängelse på max tre år straff kan medfölja enligt narkotikastrafflagen 1 §, är en ordningsvakt behörig att gripa denne. Detta under förutsättning att den innehavande påträffas på bar gärning, på flyende fot eller är efterlyst.

Envarsgripande vid kollektivtrafikresenärs vägran att förete i sig giltigt färdbevis vid kontroll?

2012-06-14 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Jag har följt debatten kring biljettkontrollanter och deras rätt till envarsgripande.Förvisso finns fängelse som påföljd för bedrägligt beteende. Förvisso hänvisar Göteborgs stadsjurister ( http://vasttrafik.se/upload/Dokument2012/UtredningSparvagen120509.pdf ) till skrivningar i högsta domstolen kring olika rättsfall vid envarsgripanden som de hävdar visar att "bar gärning och flyende fot" skall tolkas som att osäkerhet kring skyldighet kan få finnas.Men, ponera att en resenär, med fullt giltigt färdbevis (giltigt och stämplat) ändå inte vill visa biljetten vid kontroll. Vilket brott ligger då till grund för ett eventuellt envarsgripande?Om Göteborgs stadsjurister har rätt i att högsta domstolens skrivningar ska tolkas så som att den som griper inte behöver vara säker (dvs inte behöver tillämpa rekvisiten bar gärning eller flyende fot), så är det i så fall fullt möjligt att gripa en resenär som inte rest utan giltig biljett.Står alltså biljettkontrollantens (och vilken privatperson som helst) rätt att gripa en resenär som inte vill visa biljetten över rätten att inte bli gripen utan rekvisiten "bar gärning eller flyende fot"?Eftersom biljettkontrollanten har samma rätt att gripa en misstänkt fuskåkare som vilken medborgare och privatperson som helst, skulle då en märklig situation uppstå.En privatperson kan begära att få se biljetten hos en annan resenär och gripa denne eller denna om resenären vägrar.Eller har ändå biljettkontrollanterna en särställning som ger dem särskild rätt att gripa resenärer utan krav på "bar gärning eller flyende fot"?Och kan ni hjälpa mig hitta rättsfallen i HD som stadsjuristerna hänvisar till?MVHRikard
Märta Ahlén |Hej och tack för din fråga!Jag kommer lägga upp mitt svar efter vad jag uppfattar som kronologiskt och pedagogiskt motiverat. Jag reducerar ner din frågeställning till tre centrala frågor som kommer besvaras i tur och ordning nedan: 1) Om en kollektivtrafikresenär vid kontroll vägrar förevisa en förvisso giltig resehandling - vilken är då den potentiellt brottsliga gärning som kunde läggas till grund för ett envarsgripande? 2) Vilken är den verkliga innebörden av praxis från Högsta Domstolen? Praxis som Göteborgs Stadsjurister, enligt ditt förmenande, skulle ha uttolkat på så sätt att med "på bar gärning och flyende fot" skulle förstås att viss osäkerhet kring den gripnes skuld kan få föreligga vid gripandet – m.a.o. skulle sådan säkerhet kring en persons skuld, som följer av att någon faktiskt ser en annan person begå brott, inte behöva vara förhanden, . 3) Vilka skulle följderna av en sådan, under 2), tolkning av rättsläget bli? Vore det då möjligt för såväl en biljettkontrollant som en enskild att, medelst ett envarsgripande, gripa en resenär som rest med giltig biljett, men vid kontroll vägrat förevisa densamma?  Först och främst skall jag klargöra förutsättningarna för att ett envarsgripande ska få göras. Rätten till ett sådant gripande upptas i Rättegångsbalken (RB) 24 kap. 7 § 2 st, se: http://lagen.nu/1942:740#K24. I lagrummet föreskrivs att: ”om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar”. Det är alltså två rekvisit som måste vara uppfyllda för att gemene man skall få vidta den frihetsberövande tvångsåtgärden att gripa någon. Dels – vilket du har uppfattat korrekt – krävs att fråga är om en brottslig handling för vilken fängelse påbjuds i straffskalan. Dels – vilket frågorna under 2) och 3) relaterar till – måste det föreligga ett visst tids- och rumsmässigt samband mellan brott och gripande (den gripande har i typfallet sett brott förövats). M.a.o. måste ett visst beviskrav rörande den gripnes skyldighet till brott vara uppfyllt för att gripandet alls skall få ske (ser du t.ex. någon kasta sten på bilar är det ju ställt utom rimligt tvivel att den stenkastande förövat brottet skadegörelse). Jag återkommer senare till vad HD uttalat om vad detta beviskrav närmare innebär. Jag märker från det sätt på vilket din fråga är formulerad på att du utifrån ett felaktigt antagande i momentet 1) ovan leds att ställa de uppföljande frågorna under 2) och 3) - vilka knappast skulle ha uppkommit om du redan från början hade kännedom om det verkliga förhållandet under 1). Jag ska utveckla vad jag menar: din fråga rör det förhållandet då en resenär vägrar förevisa en förvisso fullt giltig resehandling; du undrar vilket brott som då har förövats och kan ligga då till grund för ett eventuellt envarsgripande. Svaret utfås om vi tittar på den straffbestämmelse som ofta tillämpas i sammanhang av ”plankning”/ tjuvåkning, nämligen 9 kap. 2 § 2 st. Brottsbalken (BrB, se: https://lagen.nu/1962:700) (bedrägligt beteende). I lagrummet stadgas att: ”Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning, och gör han ej rätt för sig, dömes […] för bedrägligt beteende.” Kriminaliseringen av denna s.k. snyltning tar alltså sikte på de situationer i vilka en person ”begagnar sig av” en nyttighet, som tillhandahålles mot kontant betalning, t.ex. hotellrum, restaurangbesök, taxiresa - men ”utan att göra rätt för sig”. Detta sker på endera av två vis: då gärningsmannen inte kan betala, alternativt inte vill betala. Därmed kan vi sluta oss till att brottet bedrägligt beteende inte har någon bäring på den situationen då någon faktiskt har betalat sin kollektivtrafikresa men inte vill visa upp beviset om att så har skett. Personen har ju, i straffbestämmelsens bemärkelse, faktiskt gjort rätt för sig i och med att han eller hon har betalat.Angående det brott som aktualiseras istället har detta redan skrivits om på Lawline av min kollega Gabriel Westin (http://lawline.se/answers/5498). Mot bakgrund av dennes svar och vad som anförts ovanför förhåller det sig alltså så att ett envarsgripande aldrig kan företas vid en resenärs vägran att visa upp sin i sig giltiga och betalda biljett. Detta eftersom en vägran att visa giltig biljett, för det första - och som konstaterats här ovanför - inte konstituerar bedrägligt beteende, och, för det andra, inte är brottsligt över huvud taget. Istället är en biljettkontrollant, i ett läge där en person vägrar att visa upp sin giltiga biljett, hänvisad till sådana ageranden, om vilka stadgas i Lag om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik, se: http://lagen.nu/1977:67. Lagen ger befogenhet att, om en resenär vid kontroll inte kan (eller vill) uppvisa giltig biljett, ta ut en tilläggsavgift eller avvisa denne från färdmedlet (5§).Här visar sig ditt misstag Peter: du förutsätter att en kollektivtrafikresenärs vägran att förevisa en i sig giltig resehandling om än inte konstituerar bedrägligt beteende, så i alla fall annat brott i brottsbalken med vilket fängelsestraff är förbundet. Du håller m.a.o. det ena av villkoren för envarsgripande (”brottsrekvisitet”) som uppfyllt – med konsekvensen att envarsgripande tros kunna komma ifråga om bara det andra kravet (förbehållet om ”på bar gärning eller flyende fot”) också infrias. Detta är emellertid felaktigt. En enskild har inte rätt att genomföra ett envarsgripande vid en medresenärs vägran att vid kontroll uppvisa ett – visserligen betalt – färdbevis enär detta ju inte konstituerar brott ("brottsrekvisitet" är inte uppfyllt). Följaktligen är rekvisitet ”på bar gärning eller flyende fot”, korrekt uttolkat eller ej, inte av relevans i en sådan situation. Det kan m.a.o. aldrig bli aktuellt att "överföra" den tolkning av kravet ”på bar gärning eller på flyende fot”som HD, förment, har gjort (av innebörd att en viss osäkerhet måste tillåtas rörande den gripnes skuld vid ett envarsgripande) på det scenariot där en passagerare vägrat att förete sitt förvisso betalda färdbevis. Det om envarsgripande.Det kan här vara på sin plats att erinra om att enskilda personers otaliga möjliga förehavanden är tillåtna – så länge de ej är i lag förbjudna. Ytterst inskärps våra grundlagsstadgade fri- och rättigheter, och regleras vad vi får och inte får göra, genom att vissa gärningar kriminaliserats i Brottsbalken. En handlings tillåtlighet framgår motsatsvis av straffbestämmelserna. Så länge som gärningen/gripandet/tvånget, som en medpassagerare eventuellt skulle vidta mot en person som inte vill visa sin biljett, inte är straffrättsligt förbjudet kunde det alltså, envarsgripande eller ej, vidtas utan repressalier. Då enskilda ingriper utan att ett envarsgripande är motiverat kan emellertid ansvar för ”olaga frihetsberövande” eller ”ofredande” enligt BrB 4 kap. 2 § respektive 4 kap. 7 § komma ifråga. Lagrummen ”träffar” den som håller fast, för bort, spärrar in eller på annat sätt berövar någon friheten. Vilken bestämmelse som tillämpas styrs av den längre eller kortare tid som rörelsefriheten inskärps (se om detta rättsfallen NJA 1977 s 329 och 1978 s 67.) Ansvar för frihetsberövandet, tillfälligt eller inte, ifrågakommer givetvis under förutsättning att gärningsmannen handlat uppsåtligen.Jag ska avslutningsvis ändå säga något om hur rekvisitet ”på bar gärning eller flyende fot” ska förstås – oavsett att detta inte har bäring på den specifika ”plankningssituationen” som du fokuserat i frågan. Här är det av värde att hålla i minnet vilket syfte som envarsgripandet är ägnat att tjäna. Det vore orimligt att en person, som agerat hedervärt på ett rop att ”ta fast tjuven”, inte skulle skyddas av bestämmelserna om envarsgripande, utan hade ”träffas av” det ansvar som föreskrivs genom straffstadgandena om olaga frihetsberövande och ofredande. En sådan ordning hade på ett förödande sätt styrt allmänhetens benägenhet att hjälpa sin nästa när denne faller offer för kriminella handlingar. Personer får därför ”ta fast tjuven” – med den reservationen att det måste ske i viss nära tids- och rumslig anknytning till brottet, då det ännu kan anses ”klart lagt i dagen”. Ett envarsgripande är följaktligen aldrig motiverat dagen efter brottets förövande, knappast ens 10 min därefter. Vad närmare angår den bevisstyrka som krävs för det brott som begås finns inget uttryckligt stadgat; detta innebär dock inte att något krav inte föreligger. Om vi återigen betänker det rättrådiga som vilar i att ta fast en ”flyende tjuv” som förbrutit sig mot en annan person säger det sig självt att den ingripande personen sannolikt inte själv har sett den brottsliga gärningen förövas alla gånger. Det är dessa situationer som HD haft för ögonen när de uttalat att "osäkerhet får råda rörande den gripnes skuld". I lagkommentaren till 24 kap. 7 § 2 st. RB uttalas att ”hundraprocentigt säker kan ju för övrigt en gripande sällan vara. HD:s skrivningar i de anmärkta rättsfallen [jag listar dem nedan] synes inte utesluta att rekvisitet 'på bar gärning eller flyende fot’ skall tillämpas så att det vid gripandetillfället tillåts föreligga en viss osäkerhet i fråga om den gripne faktiskt är skyldig till brott. Att ett gripande dock inte kan tillåtas ske på så lösa boliner som de vilka förelåg i t ex det anmärkta rättsfallet från år 1978 är ställt utom allt tvivel.” Det uppställs alltså, vilket fastslagits i rättsfallen NJA 1978 s. 67, NJA 1978 s. 607 och NJA 1994 s. 48, inte några krav på att den gripnes brottslighet måste vara fullt klarlagd innan ett envarsgripande får ske. När alltför ”lösa misstankar” föreligger och var s.a.s. den ”lägre gränsen” för misstankegraden dragits går att utläsa ur omnämnt rättsfall från 1978.Vänligen

Kontrollanters rätt att beslagta mobiltelefon

2012-05-18 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Jag har nyligen åkt spårvagn i Göteborg och åkt på en straffavgift för jag inte kunnat uppvisa någon biljett. Eftersom jag inte ville uppvisa legetimation så blev jag envarsgripen och vi inväntade polis, allt i sin ordning. Under tiden tog jag upp min telefon och började filma kontrollanterna medans jag diskuterade med dom, inte på något vis viftade jag telefonen i ansiktet eller visade avsikt att använda den som ett potentiellt vapen mot dom. Den ena kvinnliga kontrollanten ryckte tillslut telefonen ur min hand när vi diskuterade och beslagtog min telefon eftersom hon kände sig hotad av den och sa att det var hennes rätt att beslagta saker från mig. En liten stund senare fick jag tillbaka den. Har hon gjort rätt eller fel? Går inte detta under egenmäktigt förfarande eller möjligtvis stöldförsök av min telefon? Eller får kontrollanter beslagta föremål när de envarsgriper någon?
Johan Wahlbom |Hej, tack för din fråga. Envarsgripande stadgas det om i Rättegångsbalken (https://lagen.nu/1942:740) 24 kapitlet 7 § 2 stycket. De krav som ställs där är: - dels att det aktuella brottet kan ge fängelse i straffskalan - och dels att förövaren blev tagen på bar gärning. Att åka utan ett giltigt färdbevis utgör bedrägligt beteende i enlighet med Brottsbalken (https://lagen.nu/1962:700) 9 kapitlet 2 § och för detta brott är det maximala straffet sex månader i fängelse. Således uppfyller du det första kriteriet för att bli envarsgripen. I din fråga framgår det inte om kontrollanten tog dig på bar gärning eller inte. Oftast innebär detta att kontrollanten ska ha följt efter dig och sett när du passerade någon form av spärr utan att ha ett giltigt färdbevis. Det kan emellertid sägas att kontrollanter sällan tar någon på bar gärning utan det bedrägliga beteendet uppdagas oftast när kontrollanten vid ett senare tillfälle ber om att få se färdbeviset. Om du inte togs på bar gärning var inte kontrollantens agerande berättigat utan utgjorde med stor sannolikhet olaga frihetsberövande i enlighet med Brottsbalken 4 kapitlet 2 §, något du kan anmäla denne för. Om vi istället antar att envarsgripandet av dig var lagenligt händer följande. Vid ett sådant gripande har den som kvarhåller personen i fråga en rätt, i enlighet med Rättegångsbalken 27 kapitlet 4 § 1 stycket, att kroppsvisitera och beslagta föremål som påträffas vid visitationen. Denna rätt gäller dock inte alla typer av föremål utan det ska främst röra sig om föremål som kan behövas för att utreda ett brott. Under denna kategori borde inte din mobiltelefon falla vilket innebär att beslaget var olagligt och kontrollanten gjorde sig därmed, med stor sannolikhet, skyldig till egenmäktigt förfarande (som du påpekar i din fråga) i enlighet med Brottsbalken 9 kapitlet 8 §, även det ett brott du kan anmäla kontrollanten för. Sammanfattningsvis verkar det som att kontrollanten har gjort fel. Envarsgripandet förutsätter att du blev tagen på bar gärning och även om så skedde har de inte rätt att, i förevarande fall, beslagta din mobiltelefon. Bästa hälsningar Johan Wahlbom