Behöver en förälder ett godkännande av den andre för att resa med barnet?

2019-11-22 i Barnrätt
FRÅGA |hejsan!min ex sambo har bestämde att åker till USA med våra son ca 2 veckor! sonen är 14 år!men eftersom vi har en del problem med kommunikation, vi har gemensamt vårdnad varann vecka, jag känner mig lite osäkert med detta resa ( min ex beteende )Fråga är, behöver pappa min godkände för att resa med mitt barn?M.v.H.xxx
Erica Lager |Hej!Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Din fråga berör vad som gäller mellan två vårdnadshavare som har gemensam vårdnad men inte är tillsammans längre. Regler om vårdnaden om barn finns i 6 kap. Föräldrabalken (FB). Vid gemensam vårdnad ska föräldrarna fatta gemensamma beslutVårdnadshavare får bestämma över frågor som gäller barnets personliga angelägenheter (6 kap. 11 § FB). Om det finns två vårdnadshavare ska dessa enligt 6 kap. 13 § FB gemensamt besluta i aktuella frågor gällande barnet. Det innebär att föräldrarna måste vara överens och vid ett ensidigt beslut måste ett godkännande från den andre föräldern skaffas. Det finns undantag där den ena föräldern kan få bestämma ensam, och det gäller exempelvis om den andra föräldern är frånvarande, sjuk eller av annan anledning inte kan vara med i beslutsfattandet och det gäller frågor som inte rimligen kan vänta. Det har också sagts att när barnet vistas hos ena föräldern har denne rätt att ensam bestämma i frågor som rör den dagliga omsorgen. Vad gäller vid utlandsresor med barnet?Kortare resor anses ingå i den dagliga omsorgen ex. om ena föräldern under sin vecka med barnen vill åka iväg på semester. Detta är alltså okej utan att den andre vårdnadshavaren behöver godkänna detta. I ditt fall gäller det en resa på två veckor som dels kan argumenteras för att vara en längre tid men också inskränker på din umgängestid (ifall ni har varannan vecka). Då kan bedömningen vara annorlunda och ett medgivande från ditt håll ska såfall ges. Något som kan vara avgörande är att du beskriver att barnet är 14 år. I 6 kap. 11 § FB står också att även om vårdnadshavare har rätt att bestämma i frågor gällande barnet så ska också barnets egna synpunkter och önskemål beaktas, i takt med de blir äldre och utvecklas. Ett 14-årigt barn anses ha tillräcklig mognad för att dens åsikter bör tas hänsyn till. Det innebär att även om en resa på två veckor skulle anses vara något som ni båda ska besluta om tillsammans, kan detta möjligtvis rubbas av ifall barnet väldigt gärna vill åka på resan tillsammans med den andra föräldern. FöräldramedgivandeDet finns s.k. föräldramedgivande som är en handling där båda vårdnadshavarna skriver på för tillstånd och används när barn ska resa utomlands utan sina vårdnadshavare eller med endast en vårdnadshavare. Om detta finns inte reglerat i lag, men går att kontakta researrangörerna eller flygbolaget för mer information ifall ett sådant skulle behövas. Detta är något då som förslagsvis den andre vårdnadshavaren kan göra, för att stärka sin rätt om att få åka som enda vårdnadshavare. Sammanfattningsvis, kortare resor behöver normalt sett inte godkännande av den andre föräldern. Men i ditt fall så kan det argumenteras för att resan behöver ha ditt godkännande då det handlar om en längre tid som också inskränker på din umgängesrätt med sonen. Det bästa alternativet som jag råder er till är att prata om det, helst också tillsammans med sonen om det skulle kännas okej. Vårdnadshavare bör vara överens när det gäller större saker som händer i barnens liv. Pappan, som vill åka iväg med barnet, bör möjligtvis också titta på om det kanske behövs ett föräldramedgivande inför resan. Jag hoppas att detta besvarade din fråga!Med vänliga hälsningar,

Har jag som bonusförälder en försörjningsplikt?

2019-08-04 i Underhåll
FRÅGA |Hej! Jag har en fundering gällande en kontext som berör underhållsbidrag/stöd. Om jag flyttar ihop och gifter mig med en person som har ett barn sedan ett tidigare förhållande, innebär det då att jag som bonusförälder ber automatik tar över, så att säga, försörningsplikten och vårdnaden gällande det barnet? Alltså, innebär det att barnets biologiska förälder (som inte har vårdnaden om det) blir "befriat" från att betala underhåll, trots att barnet ännu inte fyllt 18 år? Vad är det egentligen som gäller i en sådan situation? Hoppas min fundering var tydligt formulerad!
Erica Lager |Hej!Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.Regler kring vårdnad, boende och underhåll finns i Föräldrabalken (FB). Föräldrarna är ansvariga att stå för underhållI 7 kap. 1§ FB står att det är föräldrarna som ska betala underhåll och alltså försörja barnet. Detta är oavsett om de har delad vårdnad eller den ena föräldern har ensam vårdnad. En förälder som inte bor med barnet är därför skyldig att betala underhållsbidrag till den andra föräldern om denne istället har barnet boende hos sig. Huvudregeln är därmed att bonusföräldrar eller andra inte är försörjningspliktiga för sin partners barn. Dock finns det ett undantag. I 7 kap. 5§ FB fastställs ett s.k. subsidiärt ansvar, som innebär att ifall den andra föräldern inte kan betala på grund av ekonomiska problem eller annat, då kan Försäkringskassan vända sig till bonusföräldern att betala underhåll istället. Förutsättningar för att en bonusförälder ska bli ansvarig är att 1) den faktiskt ansvariga föräldern inte kan betala och 2) bonusföräldern är gift eller har gemensamma barn med första föräldern. Endast en sambo kan inte bli ansvarig att betala underhåll för sin partners barn. Ändring av vårdnad sker inte automatisktVem som har vårdnaden om ett barn bestäms genom avtal, som godkänns av Socialnämnden. Det är oftast föräldrarna som innehar vårdnad, men den kan vara delad eller endast besittas av ena föräldern. Vårdnaden kan alltså inte övergå automatiskt till någon, utan måste ske genom aktiv ändring. Sammanfattningsvis, du som bonusförälder har som huvudregel inte något särskilt underhållsansvar eller försörjningsplikt över din partners barn. Ett ansvar kan dock aktualiseras i en situation där bidragsföräldern inte kan betala för sin del. Jag hoppas att detta gav svar på din fråga. Har du fler funderingar är du välkommen åter med en ny fråga. Vänligen,

Utgör gemensam bil och husbil samboegendom?

2019-07-07 i Sambo och samboavtal
FRÅGA |Min sambo avlider och han har en dotter.Vi har testamente där det står att vi har anskaffats tillsammans bil och husbil. Jag har hela tiden varit ensamägare till bilarna vi haft det innebär också att jag har betalat dessa bilar själv. strax innan han dog bytte jag bil betalade mellanskillnaden själv , han har inte satt in några kontanta medel. Husbilen har han kommit in med pengar först när lånet kommer för första betalningen och de är ca 1-1/2 månad efter leverans då jag betalar kontant vid leveransen efter 4 mån tas ett lägenhetslån och vi löser lånet på husbilen.Vi bouppteckningen anser dottern att pappan äger halva bilen och husbilen jag kan ev. säga 1/3 husbil men inte den andra bilen. testamentet skrevs 4 1/2 mån innan dödsfalletvad gäller fel i testamente, dolt samägande av husbil. bilarna är registrerade på mig köpekontraktet är på mig
Erica Lager |Hej!Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.Samboförhållandet regleras i Sambolagen, och det är denna som jag kommer utgå mitt svar ifrån. Samboegendom ska ingå i bodelningenSambors gemensamma bostad och bohag utgör samboegendom, om den skaffats för gemensam användning (3§ sambolagen). Enligt 6§ sambolagen utgör gemensamt bohag sådant som finns i hemmet exempelvis möbler, hushållsmaskiner m.m. Bilar anses inte utgöra samboegendom då det inte tillhör hemmet. Två sambor kan också välja att avtala vilken egendom som ska ingå i bodelningen och vilken egendom som inte ska det (9§ sambolagen). Detta kallas för samboavtal. Vad gäller för din husbil respektive bilen? Kort sagt så utgör inte bilar eller husbildar samboegendom och ska inte ingå i bodelningen, detta står i förarbetena till sambolagen (prop. 2002/03:80 s.30 ff.). Det innebär att de kommer tillfalla den sambon som står på sakerna (i detta fallet du). Dock kan ni samäga husbilen. Du berättar att ni har skrivit i testamentet att husbilen har anskaffats tillsammans, dessutom har din före detta sambo också bidragit med betalningen av den. Vad jag tror är att detta inte är tillräckligt tydligt för att de båda ska ingå i bodelningen, dvs. utgöra ett samboavtal. Istället utgör detta en dold samäganderätt av husbilen. Då regleras situationen i lagen om samäganderätt. Första paragrafen i samma lag beskriver att två personer som äger något tillsammans innehar varsin lott (äganderätt) i egendomen. Bådas lott är lika stor, ifall det inte går att bevisa att exempelvis den ena har betalat en större summa än den andra och därför ska inneha en större lott. Husbilen kan säljas och då ska dottern få den delen som hennes pappa ägde i husbilen. Ett annat alternativ är att du köper ut hennes del. Den gamla bilen hade haft samma resultat som husbilen. Men den såldes och du betalade mellanskillnad för en ny bil. Vad jag har förstått så är det endast du som har betalat på den nya bilen och därför du som är ägare. Bilar utgör inte samboegendom och bör i detta faller inte heller utgöra någon dold samägande. Du har rätt att behålla bilen som din efter bodelning. Jag hoppas att detta gav svar på din fundering, annars är du välkommen att fråga igen!Vänligen,

Går det att tvinga någon att göra faderskapstest?

2019-05-21 i Faderskap
FRÅGA |HejDet är så att för ett år sen gjorde jag ett dna test för att ta reda på min ursprung eftersom jag fick aldrig träffa min "pappa" och mamma vägrar prata om honom. Jag har dock sitt efternamn.Från detta dna testet som jag gjorde får man alltid matchning med 'släktningar' och bland de som jag kontaktade, kom jag på att de kommer från ett land som 'min pappa' inte kommer ifrån. Ett par dagar sen fick jag en matchning med en tjej som ska vara min halv syster. Hennes pappa kommer ej ihåg min mamma då jag är 30 år gammal just nu, men säger nekar inte helt att jag kan vara sin dotter. Kan man tvinga honom 'denna gubbe som kom från ingenstans' att göra ett faderskapstest? Isåfall hur? Lägg märke att det första dna testet som jag gjorde är ingen skoj, så att om det står att vi är halv systrar så måste det stämma. Jag blir jätte tacksam om jag får svar.Mvh
Erica Lager |Hej!Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.Som jag tolkar din fråga gäller den om det går att tvinga en annan man att göra ett faderskapstest samt hur du skulle gå till för att göra det. Regler om detta finns mestadels i Föräldrabalken (FB). Hur går fastställandet av faderskapet till?Du som barnet är den enda som kan väcka talan i domstol om fastställelse av faderskap (3 kap. 5§ 1 st FB). Är barnet under 18 år ska Socialnämnden eller modern föra talan (2 kap. 1§ FB). Möjligtvis bör du undersöka ifall Socialnämnden kan hjälpa dig idag, de innehar vissa uppgifter som kanske kan vara till hjälp om nu inte din mamma vill berätta något. Väljer domstolen att utreda faderskapet ska rätten också se till att frågan blir utredd (3 kap. 9§ FB). Utredningen kan gå till genom att rätten begär blodundersökning eller annat DNA-prov enligt den särskilda lagen (1958:642) om blodundersökning m.m vid utredning av faderskap. Mannen som blir förordnad att genomföra undersökningen måste då medverka till detta. Om det inte följs kan rätten ålägga först vite och om det inte hjälper, ta hjälp av polisen för att få till stånd en undersökning (2-2a§§ föregående lag). Sammanfattning, hur bör du gå till väga?Du kan väcka talan om fastställande av faderskap i domstol, då ska rätten utreda vem som är din pappa. I detta fallet kommer de utreda om den mannen du hittat kan vara han, och det gör rätten vanligtvis genom förordna om någon sorts undersökning ex. blod eller DNA. Mannen har rätt att yttra sig i rätten innan ett sådant förordnande, men måste sedan medverka när förordnandet kommer. Vill han inte göra testet kan rätten ålägga först vite och sen använda polisen som påtryckningsmedel. Jag vill också råda dig till att du själv kan undersöka fler alternativ och se om du kan hitta information om din pappa. Exempelvis kontakta Socialnämnden eller Skatteverket för uppgifter. Lycka till i domstolen och jag hoppas att du fick svar på dina funderingar. Annars får du gärna återkomma. Vänligen,

Kan jag tvinga min sambo att flytta ut?

2019-09-02 i Sambo och samboavtal
FRÅGA |Hej, jag och min kille bor tillsammans i en studentlägenhet och saknar samboavtal. Pga regler från hyresvärden står båda på avtalet men jag är den som är huvidboende och min kille klassas som medboende. Jag anser att vår relation behöver brytas men han vägrar att flytta ut. Har jag några som helst juridiska möjligheter att tvinga ut honom utan att först gå igenom en lång rättstvist?
Erica Lager |Hej!Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!För att kunna besvara ifall du kan tvinga din partner att flytta ut, behövs det utredas ifall din partner har rätt att bo kvar i lägenheten. Du skriver att ni båda står på kontraktet men du är huvudboende, det är dock mer avgörande ifall ni klassas som sambor och därför innehar gemensam bostad eller du är att anse som ensam ägare av kontraktet. Vem har rätt till bostaden?Sambor i lagens mening innebär två personer som stadigvarande bor tillsammans och lever som ett par samt har ett gemensamt hushåll (1 § sambolagen). Vad som kännetecknar ett parförhållande är bland annat längden på förhållandet, en romantisk relation, en delad ekonomi och en avsikt att leva tillsammans. Jag utgår från att ni är sambor enligt denna definition. När ett samboförhållande upphör så ska bodelning göras ifall någon av parterna begär det. Bodelningen innebär att samboegendom ska delas mellan de båda (8 § sambolagen). Huruvida er studentlägenhet ska delas mellan er eller inte dvs. vem som har rätt till den bestäms utifrån ifall den ska ingå som samboegendom eller inte. Sambors gemensamma bostad är enligt 5 § p 2. sambolagen, en bostad som införskaffats med avsikt att båda skulle bo där tillsammans och även används på det sättet. Det är alltså avgörande ifall du hyrde lägenheten innan ni blev tillsammans eller efter och såfall om tanken var att ni båda skulle bo där tillsammans. Om INTE gemensam bostadIfall att du hyrde lägenheten innan ni blev tillsammans och avsikten aldrig var att du skulle bo med din partner där så ska inte heller lägenheten ingå i bodelningen. Nu när du vill avsluta förhållandet och med det även samboförhållandet ska din partner flytta ut. Vad du kan göra ifall denne vägrar att flytta ut är att kontakta en bodelningsförrättare, som kan fördela lägenheten till dig i en bodelning (17 kap. 1 § äktenskapsbalken). Ifall partnern fortfarande vägrar att flytta, finns alternativet att kontakta Kronofogdemyndigheten för att begära verkställighet av bodelningsförrättarens beslut och de kan då tvinga ut personen ur din bostad. Om gemensam bostadIfall er avsikt från början var att flytta ihop i din lägenhet eller att ni hyrde den tillsammans från början så utgör den gemensam bostad. Jag kan tro att detta är fallet då ni båda står på kontraktet. Såfall bör du kontakta en bodelningsförrättare för att göra en bodelning, enligt reglerna i 12-14 §§ sambolagen. En bodelningsförrättare kan hjälpa er komma överens hur ni ska dela upp gemensamma saker samt lägenheten, då ni saknar samboavtal. Hur ansöker du om en bodelningsförrättare?En ansökan ska göras hos tingsrätten som då fördelar en bodelningsförrättare, läs mer här. Det finns en ansökningsavgift om 900 kronor, varför det alltid är bättre ifall båda kan komma överens själva. Sammanfattningsvis, ifall du och din partner inte kan komma överens gällande vem som ska bo kvar i lägenheten efter ert samboförhållande tagit slut kan en bodelningsförrättare alltid hjälpa er. Antingen kan en bodelning behöva ske eller ifall lägenheten inte är er gemensamma utan endast din nyttjanderätt så kan bodelningsförrättaren besluta att den ska tillhöra dig varav du senare kan ansöka om verkställighet hos Kronofogden ifall partnern fortfarande inte vill flytta. Tänk på att ett samboavtal är bra att upprätta även om det inte känns nödvändigt först. Det är också alltid bäst att försöka komma överens själva för att slippa onödiga rättstvister eller exempelvis avgifter för bodelningsförrättare. Det går dock inte alltid och då finns hjälp att söka!Lycka till och hoppas att du fick svar på din fråga! Annars är du välkommen att återkomma till oss på Lawline. Vänligen,

Krävs samtycke av andra vårdnadshavaren vid barnets flytt?

2019-07-15 i Barnrätt
FRÅGA |Hej ni på LAWLINE.Min son är skild och har nyligen av tingsrätten tilldömts att ha sina två barn stadigvarande boende hos sig med rätt för mamman till umgänge enligt vissa regler. Vårdnaden av barnen tillkommer dock fortfarande föräldrarna gemensamt.Nu tänker sonen flytta ihop med en ny kvinna och bo på hennes adress. Måste mamman skriva på något papper för att barnen skall kunna bli skrivna på den nya adressen? Kan hon i sådant fall neka detta? Måste det ha gått någon viss tid efter tingsrättens dom?
Erica Lager |Hej!Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga. Frågor gällande barn, vårdnad och boende regleras i föräldrabalken (FB). När krävs bådas samtycke när det är gemensam vårdnad?Enligt 6 kap. 11-13 § FB har vårdnadshavare rätt och skyldighet att bestämma i frågor gällande barnets personliga angelägenheter, exempelvis var barnet bor någonstans. I takt med att barnet blir äldre samt mer moget ska vårdnadshavare ta mer hänsyn till barnets egna åsikter och önskemål. Föräldrar som har gemensam vårdnad ska alltså bestämma i frågor gällande barnet tillsammans. När ett barn ska flyttaPå Skatteverkets hemsida står det att när ett barn ska flytta och folkbokföras på ett nytt ställe ska detta undertecknas av vårdnadshavarna (se även 30 § folkbokföringslagen). Är det så att endast en av vårdnadshavarna anmäler en flytt, ska den andra underrättas om detta samt behöver samtycka gällande flyttanmälan (detta gäller om barnet är under 18 år). Detta är Skatteverket som ger ut en sådan förfrågan. Den andra vårdnadshavaren kan då välja att samtycka elektroniskt via deras hemsida, eller i annat fall om den väljer att inte svara eller inte samtycker så kommer flyttanmälan att avisa.Om en flyttanmälan avvisas är det sedan upp till Skatteverket att utreda var någonstans barnet ska vara folkbokfört. Mer om hur processen går till vid en flyttanmälan och vad som händer ifall den avvisas går att läsa om här eller själv kontakta Skatteverket där de kan förklara hur det går till. Sammanfattningsvis, om den ena vårdnadshavaren vill flytta med de gemensamma barnen så kommer den andra vårdnadshavaren att kontaktas av Skatteverket med en förfrågan om flytten samtycks eller inte. Vid gemensam vårdnad har båda rätt att bestämma i frågor gällande barnet. Den andre vårdnadshavaren kan välja att inte samtycka och då är det upp till Skatteverket att utreda var barnet ska bli folkbokfört någonstans. Vad jag vet behöver det inte heller gått någon viss tid efter domen.Jag hoppas att detta gav svar på din fundering. Vänligen,

Underhållsskyldighet vid växelvis boende

2019-05-28 i Underhåll
FRÅGA |Barnbidrag.Jag och mittnex har delad vårdnad på våra 2 barn. Dom bor växelvis varann vecka . Hon har båda barnbidragen.Har jag nån skyldighet att skjuta in pengar till ifall det behövs köpas kläder etc.Jag betalar försäkring på båda barnen, totalt 380kr / månaden för båda. Hon tycker jag ska hjälpa till mer. Att det är min skyldighet, men jag tycker inte det. Jag har längre att skjutsa till skolan. Och barnen äter rimligtvis lika mycket hos mig som hos henne. Hon jobbar nästan ingenting men henne sambo gör. Ursäkta krångligt formulerad fråga. Mvh J
Erica Lager |Hej,Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Regler om underhåll finns i 7 kap. Föräldrabalken. UnderhållsskyldighetenI 7 kap. 1§ FB står att föräldrarna ska stå för skäligt underhåll för barnet med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. I sista stycket beskrivs att föräldrarna ska betala utifrån deras egna förmåga. Det är barnets grundläggande behov som ska uppfyllas, men om föräldrarna har en god ekonomi ska barnet också ha rätt att ta del av samma standard. Vem ska betala underhåll?När barnen bor växelvis (innebärande lika mycket) hos föräldrarna är huvudregeln att underhållsbidrag inte ska betalas. Enligt 7 kap. 2§ FB ska den förälder som inte har vårdnad eller där barnen bor minst tid hos, betala underhållsbidrag till andra föräldern. Vid växelvis anses båda föräldrarna uppfylla sin underskyldighetsplikt genom att dela liknad på boendekostnad, mat, kläder etc. för barnet. I situation där föräldrarna har stor skillnad i ekonomin kan den föräldern med mer tillgångar behöva betala lite mer för barnet. Så dömde domstolen i fallet NJA 2013 s.955. I fallet bodde barnet växelvis hos båda föräldrarna men på grund av stor skillnad i ekonomin levde barnet på olika levnadsstandarder varannan vecka. Ett barn har rätt till att leva på likvärdig levnadsstandard hos båda föräldrarna enligt 1§ som nämns ovan, och därför dömdes den ena föräldern till att betala ut underhållsbidrag trots växelvis boende. Att rätten kan döma att en förälder utan underhållsskyldighet, ska betala ut underhållsbidrag står i 7 kap. 6§ FB. Hur ser det ut i din situation?Barnen bor växelvis hos båda föräldrar och då föreligger ingen underhållsskyldighet för någon av er, då ni anses uppfylla den genom att barnet bor och kostar ungefär lika mycket hos er båda. Vanligtvis brukar föräldrarna i sådan situation dela på barnbidrag, men även särskilda kostnader som försäkringar, vård, m.m. Jag vet inte hur er respektive ekonomiska situation ser ut men antar med hänsyn till frågan att du möjligtvis har det något bättre än ditt ex. Om det skiljer väsentligt, och på det sätt att barnen lever i olika standarder när de är hos dig respektive henne, så kan domstolen på hennes yrkande ålägga dig att betala mer underhåll enligt 7 kap. 6§ FB. Dock är en domstolsprocess många gånger lång och inte alltid särskilt rolig. Också så har hon båda barnbidragen och du betalar försäkring, vilket är något som skiljer sig mot det vanliga att föräldrarna delar på det. Er situation talar därför för att du redan betalar lite mer än vad hon gör. Sammanfattningsvis, du har ingen egentlig underhållsskyldighet mer än vad du redan betalar för barnen. Att ni delar på barnens boende innebär också att ni ska dela på kostnaderna. Viktigt är att detta ska göras med hänsyn till barnets behov men också föräldrarnas ekonomiska förmåga.Jag hoppas att du fick svar på din fråga!Vänligen,

Kan jag som vuxen bli adopterad av min f.d styvpappa?

2019-04-22 i Adoption
FRÅGA |Hej, jag är 22 och skulle vilja bli adopterad av min f.d styvpappa. Problemet är att han inte är gift med min mamma längre, och kan således inte adoptera genom den kanalen. Min styvfar har uppfostrat mig sedan mycket unga år och har än idag en tät kontakt med mig. Vid skumläsande av den nuvarande lagtexten samt några tidigare fall finner jag inga skäl för att neka adoption i min situation, så problemet är snarare att det saknas prejudikat samt att utredningen gällande vuxenadoption (2017:18:121) konstaterade att styvbarnsadoption efter separation "inte övervägts".Tacksam för svar
Erica Lager |Hej!Vad roligt att du vänder dig till Lawline med din fråga! Om vuxenadoption står det i 4 kap. 4§ föräldrabalken (FB). Den säger att adoption av någon över 18 år endast får ske om det finns särskild anledning till adoptionen, detta med hänsyn till det personliga förhållanden mellan den som ska adoptera och personen som blir adopterad samt om adoptionen i övrigt är lämplig. Alltså alla omständigheter i det enskilda fallet. I bedömningen om det finns särskild anledning ska det främst beaktas ifall sökanden har uppfostrat personen som den vill adoptera, men också annat som inställningen hos föräldrarna till den som ska adopteras. Det är också viktigt i bedömningen att det framgår att adoptionen är en bekräftelse på en relation motsvarande den mellan en förälder och barn. Med hänsyn till rekvisiten för att kunna adoptera en vuxen sker det nästan endast i fall där sökanden och personen som ska bli adopterad redan har en nära relation ex. styvbarnsadoption. Likt du skriver, så finns det inte jättemånga rättsfall inom området som varken kan bekräfta eller tala emot din situation. Varje adoptionsansökan ska behandlas individuellt enligt sådan bedömning som jag beskrivit ovan, där de mest avgörande är relationen mellan sökande och personen som ska bli adopterad samt att det är en lämplig adoption. Det är därför svårt för mig att säga något om din situation då jag inte vet alla omständigheter. Men utifrån hur du beskriver er situation, ser jag inte heller några särskilda skäl för att din adoption inte skulle kunna genomföras. Återigen, så är det något som kommer få bedömas i er enskilda situation när ni sedan ansöker. Jag hoppas att du fick svar på din fråga! Om du har fler funderingar får du gärna återkomma. Vänligen,