Behöver en parkeringsanmärkning alltid överlämnas till fordonsföraren/ägaren på plats?

2021-10-28 i Parkeringsböter
FRÅGA |Lagen som gäller eller annat Kollade själv lagen 1976:206 om felparkeringsavgift och där att en parkeringsanmärkning - dvs sådana som jag får från av kommunen anställda p-vakter - ska överlämnas till mig - som är bilens förare eller fästas på bilen. När jag klagade hos Kommunen att p-vakter struntar i att göra sitt jobb - utan förmodligen i stället för att se till att jag får veta om att hen beslutade om att jag har felparkerad - skickar mitt registreringsnummer direkt till - vet inte Kommunen ? och då sätts i gång hela uppföljningen ( inkl utmätning av min pension) - svarade Kommunen att p-vakt ska följa lagen bara i fall det är mojigt ??? kopia på Kommunens svar:Det jag kan svara på i dagsläget är att parkeringsvakterna ska sätta parkeringsanmärkningen på bilen om det är möjligt.har jag uppfattat det rätt - Kommunen kan strunta i lagen och göra sitt eget avtal med p-vakter där man avtalar att parkeringsvakterna ska sätta parkeringsanmärkning på bilen OM DET ÄR MÖJLIGT ??
Kevin Läräng |Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline!Av din beskrivning tolkar jag händelseförloppet som att du fått en parkeringsanmärkning hemskickad till dig. Mycket riktigt anges i lagen om felparkeringsavgift (FelPL) 5 § andra stycket att anmärkningen överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästs på fordonet.I Sverige ska myndighetsutövare (såsom parkeringsvakter på gatumark dvs. uniformerade parkeringsvakter som övervakar allmänna platser såsom gator och torg) följa legalitetsprincipen i sin tjänsteutövning. De ska alltså ha lagstöd för det de gör samt när de ingriper gentemot enskilda genom att exempelvis utfärda parkeringsanmärkningar. Kan man inte på något sätt säga att det faktiskt skett ett "överlämnande" till dig eller ett "fästande" av anmärkningen på fordonet är parkeringsanmärkningen alltså utfärdad utan lagstöd och ska undanröjas, om du väljer att bestrida den hos polisen.Det ska dock sägas att det som föreskrivs i bestämmelsen om "överlämnande" kan tolkas lite mer vidsträckt än vad många känner till. I undantagsfall kan det, enligt etablerad rättspraxis från HD, vara godtagbart att posta eller på något sätt skicka hem en parkeringsanmärkning till bilägaren, istället för att överlämna den fysiskt i handen eller på fordonet.I fallet NJA 2007 s. 799 hade en polisman utfärdat en parkeringsanmärkning gentemot en bilist, men låtit bli att överlämna den till bilisten eller fästa den på fordonet och i stället skickat anmärkningen med post. HD uttalade att det i regel får ses som det mest rationella tillvägagångssättet att anmärkningen överlämnas till parkören eller fästs på fordonet. Parkören (bilisten) kan därigenom på ett rättssäkert sätt direkt veta att denne fått en parkeringsanmärkning och får en möjlighet att direkt utvärdera om den är korrekt och har större möjligheter att säkra bevisning på plats ifall denne anser att anmärkningen inte är korrekt utfärdad.HD påpekar dock att detta inte hindrar att det kan finnas skäl att göra avsteg (från bestämmelsen i FelPL 5 § andra stycket) i fall där det inte har varit praktiskt möjligt att meddela anmärkningen på plats, t.ex. om den enskilde åker iväg med fordonet innan parkeringsanmärkningen har kunnat utfärdats (kanske för att försöka smita).I fallet undanröjde HD parkeringsanmärkningen eftersom polismannen i det fallet bedömdes ha haft möjlighet att istället överlämna den fysiskt till bilisten, men ändå inte ansträngt sig för att göra detta. Polismannen var upptagen med annat och hade därför inte gjort något försök att överlämna den.I ditt fall innebär alltså detta att det beror lite på skälen varför parkeringsvakten låtit bli att fästa den på ditt fordon eller ge dig anmärkningen. Är det så att säga av ren "lathet" som det inte gjorts, eller om det på något annat sätt har varit möjligt att ge dig parkeringsanmärkningen direkt, kan slutsatsen dras att den är utfärdad utan lagstöd.Är det däremot så att du försökt undkomma parkeringsanmärkningen, t.ex. genom att börja köra iväg medan parkeringsvakten kommit gåendes mot dig med pappret i handen och då informerat dig att du får den hemskickad istället, kan den anses vara korrekt utfärdad även om FelPL 5 § andra stycket inte har följts helt ordagrant.Av din beskrivning framgår inte exakt hur omständigheterna och situationen varit vid tillfället du fick parkeringsanmärkningen, så tyvärr kan jag inte göra någon mer exakt bedömning än den jag nu gjort.Vad kan du göra för att gå vidare? Om du utifrån det jag nu sagt anser att du inte borde ha fått parkeringsanmärkningen har du rätt att bestrida den. Det måste göras inom sex månader efter det datumet då du betalade felparkeringsavgiften, vilket framgår av FelPL 9 § tredje stycket. I FelPL 9 § anges att fordonsägaren skriftligen får anmäla att han eller hon bestrider betalningsansvar, och det ska göras hos Polismyndigheten. I anmälan ska anges de omständigheter som bestridandet grundas på och den bevisning som åberopas. När detta gjorts inleder Polismyndigheten själv en fullständig utredning om saken.Du bör alltså redogöra för polisen varför du anser att parkeringsanmärkningen borde ha överlämnas till dig i handen eller ha fästs på rutan, och varför parkeringsvakten hade kunnat göra detta istället för att skicka hem den till dig. Polisen kommer då bl.a. att inhämta en redogörelse från parkeringsvakten och bedöma huruvida den kan godtas eller inte, enligt förordningen om felparkeringsavgift (FelPF) 4 §.Hoppas mitt svar har varit till hjälp för dig!Med vänlig hälsning,

När och under vilka förutsättningar blir man villkorligt frigiven från ett fängelsestraff?

2021-09-28 i Påföljder
FRÅGA |hej. min kille blev arresterad i aprill 2021 och fick sin dom i juli 2021 på ett år och sex månader och jag undrar när han kommer ut? alltså när blir han villkorligt frigiven
Kevin Läräng |Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline!Din beskrivning kan tolkas på lite olika sätt beroende på vad du menar med "arresterad", och mitt svar påverkas utifrån om du menar att din kille varit häktad eller på annat sätt mer varaktigt frihetsberövad under tiden mellan april-juli eller inte. Är det så att du menar att han bara blev gripen i samband med att brottet begicks, men strax därefter släpptes fram till dess att han kallades till domstol och började avtjäna straffet därefter, kan du i stort sett bortse från mitt resonemang angående häktning/frihetsberövande.Villkorlig frigivning (när häktning/annat frihetsberövande inte förekommit mellan tiden för brottet och domstolens dom) – I brottsbalken (BrB) 26 kap. 6 § anges att när två tredjedelar av ett tidsbestämt straff (dock minst 30 dagar) har avtjänats ska den dömde friges villkorligt. Huvudregeln är alltså att villkorlig frigivning efter 2/3 av fängelsevistelsen ska ske.Är det så att din kille missköter sig under tiden på anstalt blir situationen dock en annan. Det anges i BrB 26 kap. 6a § samt 7 § att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp om det finns särskilda skäl mot villkorlig frigivning. Med hur många dagar den skjuts upp går inte att säga generellt, utan det bestäms utifrån "arten och omfattningen av de överträdelser som föranleder att den villkorliga frigivningen skjuts upp", dvs. beroende på vilken typ och hur pass allvarlig misskötsel din kille ev. ägnat sig åt på anstalten. Vid bedömningen av om det finns "särskilda skäl" mot villkorlig frigivning beaktas särskilt om din kille:1. inte deltar eller missköter det kan blivit tillsagd att göra i syfte för att förebygga hans återfall i brott eller på annat sätt främja hans anpassning i samhället (dvs. rehabiliteringsåtgärder och liknande), eller2. annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten (dvs. bryter mot alla olika slags regler som gäller för honom under anstaltsvistelsen, vare sig det är svensk lag t.ex. brottsbalken, eller anstaltens ordningsregler).Förutsatt att din kille dock sköter sig under tiden han avtjänar fängelsestraffet, kommer han alltså friges efter 2/3 av vistelsen på 18 månader, alltså friges efter 12 månader.Villkorlig frigivning (när häktning/annat frihetsberövande förekommit innan domen) – Utöver villkorlig frigivning efter 2/3 av tiden, dvs. 12 månader i din killes fall, tillgodoräknas han även tiden han varit frihetsberövad fram tills att han dömts. Det framgår av lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande (här nedan kallar jag lagen för LTT).I LTT 2 § anges att om någon har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård, och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden.Det innebär alltså att förutsatt att han varit frihetsberövad (t.ex. anhållen eller häktad) under minst 24 timmar räknas den tid som gått som om det vore dagar som avtjänats på anstalt.Nu innehåller inte din beskrivning någon tydlig information om hur länge din kille eventuellt suttit frihetsberövad innan han fick sin dom, men detta innebär helt enkelt att du kan dra av den ytterligare tid han suttit frihetsberövad från de 12 månader som han som utgångspunkt behöver sitta av innan han friges villkorligt.Hoppas du fått svar på din fråga!Med vänlig hälsning,

Vad gäller om man blivit frihetsberövad av väktare i butik och väntar på polis?

2021-09-28 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Hej,Vad gäller om man blivit frihetsberövad pga snatteri av väktare i butik och väntar på polis?- fick inte svar på frågan hur länge man kan vara frihetsberövad/inte veta hur länge jag skulle sitta där- fick inte stå upp, måste sitta på en pall 'annars kastar vi ner dig på golvet'- fick inte gå på toalettenVänliga hälsningar
Kevin Läräng |Hej, och tack för att du vänder dig till oss på Lawline med din fråga!Ringa stöld (det brott som förr kallades snatteri) är enligt brottsbalken (BrB) 8 kap. 2 § belagt med böter eller fängelse i högst sex månader. När någon begår ett brott som man kan få fängelse för i straffskalan (såsom detta brott) har vem som helst – alltså även en väktare – rätt att "envarsgripa" (som det kallas) bl.a. den som ertappas på bar gärning eller flyende fot. Detta framgår av rättegångsbalken (RB) 24 kap. 7 § andra stycket och det är detta lagstöd som väktaren i ditt fall lutat sig mot.Av bestämmelsen framgår därtill att den gripne "skyndsamt" ska överlämnas till närmaste polisman, alltså i princip direkt (eller åtminstone så snabbt det är möjligt). Frihetsberövandet som väktaren stått för får alltså i regel inte vara särskilt länge alls, utan denne är skyldig att snabbt överlämna ärendet till polisen som prövar gripandet och avgör om du antingen ska släppas på plats eller delges misstanke om brott.Under den tid som du är gripen och under övervakning av väktaren (eller av vem som helst för den delen, t.ex. en vanlig person eller en polis) har denne rätt att vidta de åtgärder som krävs – med våld om nödvändigt – för att se till att du inte flyr. Lagstödet i det läget finns i BrB 24 kap. 2 § och anger kort sagt att ifall den som t.ex. på något sätt gör motstånd mot någon som denne står under uppsikt av, när denne ska "hålla [den frihetsberövade] till ordningen", får det våld användas som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för att rymningen ska hindras eller ordningen upprätthållas. Att vara tvingad att sitta ner för att den som genomfört gripandet ska kunna säkerställa att man t.ex. inte flyr eller gör motstånd kan alltså vara en åtgärd som i lagtextens mening är "försvarlig". Även att vägra toalettbesök kan vara en nödvändig säkerhetsåtgärd för att förhindra flykt, motvärn eller liknande, vilket framgår av t.ex. JO:s beslut nr 4945-2016 och 5864-2016. Utifrån den relativt knapphändiga beskrivningen av det här fallet kan jag tyvärr inte göra någon mer exakt bedömning huruvida åtgärderna du beskriver varit försvarliga eller inte.Om du av någon anledning anser dig ha blivit orättvist/oförsvarligt behandlad under detta händelseförlopp (detta kan jag dock som sagt inte bedöma) t.ex. om du tycker att väktaren frihetsberövat dig alltför länge och låtit bli att lämna över dig till polisen i tid, kan du vända dig till polisen och be att få göra en anmälan om (utifrån vad som lär vara relevant här) olaga frihetsberövande enligt BrB 4 kap. 2 §. Brottet aktualiseras när någon för bort eller spärrar in någon annan eller på annat sätt berövar honom eller henne friheten, alltså exempelvis när någon griper en person utan att ha haft lagstöd för det eller ha gått utanför det lagstöd som använts.Jag hoppas min information varit till hjälp för dig!Med vänlig hälsning,

Är det förbjudet att stå i/för nära en T-korsning även där de korsande/anslutande vägarna är enkelriktade?

2021-09-27 i Parkeringsböter
FRÅGA |Jag har en fråga gällande Trafikförordningen 3 kap 53 vid enkelriktad gata. Jag fick en p-bot med beskrivning "Stannat eller parkerat inom ett avstånd av 10 meter från korsande körbanas närmast ytterkant". Jag stod parkerad på höger sida vid Åsögatan 182. Snett bakom på vänster sida går det en väg, Beckbrännarbacken. Både Åsögatan och Beckbrännarbacken är enkelriktade. Beckbrännarbacken går endast att köra in på bakom min parkerade bil, man kan alltså inte komma ut på Åsögatan där jag står och man kan heller inte köra in där då jag står förbi infarten och det är enkelriktat.Det finns alltså ingen korsande trafik eller "anslutande" trafik som i en vanlig t-korsning. Är min bot korrekt eller bör jag bestrida?
Kevin Läräng |Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Av din beskrivning kan konstateras att du stått på allmän (kommunal) mark och alltså fått en parkeringsanmärkning. Jag tolkar din fråga som att du undrar huruvida förbudet mot att stå för nära en korsning gäller även när två enkelriktade vägar möts i en T-korsning.Det är mycket riktigt trafikförordningen (TrF) 3 kap 53 § som blir tillämplig här. Din fråga hur stadgandet ska tolkas har besvarats i rättspraxis genom fallet RH 2012:52, som – trots att det rör sig om ett fall från hovrätten, vars avgöranden normalt sett inte ses som helt vägledande – får ses som just vägledande i den här frågan eftersom det faller tillbaka på resonemang av numera mångårig och etablerad hävd i trafik- och parkeringssammanhang (vilket delvis framgår även i målet). Fallet är därtill i det närmaste identiskt med situationen i ditt fall.I målet uppkom frågan huruvida förbudet i TrF 3 kap 53 § gäller även när ett fordon står uppställt på en enkelriktad gata med en anslutande gata intill, och där även den anslutande gatan är enkelriktad, dvs. en T-korsning som i ditt fall. Begreppet "vägkorsning" tolkas normalt sett som ett ställe där just två vägar korsar varandra (dvs. där de "går igenom" varandra som ett +). Med hänsyn till att man dock lagstiftningshistoriskt valt att ta bort ett undantag som tidigare medgav att man under vissa förutsättningar fick stå i eller för nära en T-korsning, tolkade hovrätten dock bestämmelsen som att förbudet i denna numera gäller även beträffande sådana korsningar. Det numera borttagna undantaget från förbudet medförde även otydlighet och tillämpningssvårigheter – det är typiskt sett lättare för gemene man att förhålla sig till alla platser där två/flera gator osv. möts som förbjudna att stanna i eller för nära, istället för att behöva hålla reda på diverse tillåtna undantag. Dessutom ser olika T-korsningar olika ut – på en sådan slags plats där de mötande vägarna är trånga skulle en generell tillåtelse att stå i eller för nära en sådan korsning kunna medföra framkomlighetsproblem. Hovrätten avslog mot denna bakgrund parkörens överklagande.Varför ett förbud gäller generellt (trots att det inte sägs helt tydligt i fallet från hovrätten) alldeles oavsett att det rör sig om en T-korsning, och oavsett om de två vägarna dessutom råkar vara enkelriktade, har även att göra med att fordon (även t.ex. tyngre fordon med släp, i förekommande fall, samt utryckningsfordon) vid varje givet tillfälle ska kunna utnyttja hela sin svängradie oavsett vilken färdriktning de färdas i, för att kunna ta in på en korsande väg.Om det finns behov av att avvika från förbudsregeln kan en kommun istället medföra undantag vid varje enskild plats/korsning, med hjälp av skyltning och en tillhörande s.k. lokal trafikföreskrift enligt TrF 10 kap 1 §. Något undantag har dock inte meddelats för någon av de två T-korsningarna vid Åsögatan-Beckbrännarbacken, förutom de p-avgiftsskyltar som finns på plats.Kort sagt gäller alltså förbudet mot att stå i eller inom 10 meter från en vägkorsning ("korsande körbanas närmaste ytterkant") alla platser där en körbana (del av en väg avsedd för trafik med fordon, som alltså kan vara i princip vilken gata osv som helst, se förordningen om vägtrafikdefinitioner 2 §) möter en annan körbana. Det gäller såvida inte väghållaren (enligt TrF 10 kap. 3 § kommunen, länsstyrelsen eller i undantagsfall polisen, beroende på omständigheterna) bestämt om något undantag från det förbudet – eller beslutat om ett annat förbud – på platsen.Detta innebär sammantaget att parkeringsanmärkningen tycks vara korrekt utfärdad utifrån din beskrivning. Du har naturligtvis rätt att bestrida denna oavsett, enligt lagen om felparkeringsavgift 9 §, men utifrån den information jag har om detta ärende bedömer jag det tyvärr som ganska fruktlöst (såvida du inte stått efter p-avgiftsskyltarna, då vägkorsningsförbudet så att säga är "bortskyltat" och p-avgift gäller istället).Hoppas du fått svar på din fråga! Lycka till i fortsättningen!Med vänlig hälsning,

Kan någon annan än markägaren ta ut kontrollavgifter vid olovlig parkering? Hur kan jag kontrollera att en sådan rätt finns?

2021-10-28 i Fordringar
FRÅGA |Hej, Angående kontrollavgift för parkering: Parkeringsbolagets (Securitas) uppdragsgivare (offentlig förvaltning) äger en större parkeringsyta. I anslutning till denna yta finns en ytterligare mindre yta som ägs av annan markägare, vilken har inkluderats i samma parkeringsområde. Jag stod på den "biytan" när jag fick kontrollavgift och hävdade att Securitas inte får utfärda kontrollavgift på annan markägares mark. Fick avslag med motivering att man hyr ytan av den andre markägaren. Räcker det argumentet? Lagen hänvisar ju till markägare. Följdfråga: Har jag rätt att begära ut hyresavtalet och behöver det i så fall framgå något speciellt kring parkering?
Kevin Läräng |Hej och tack för att du tar hjälp av Lawline!Eftersom din redogörelse innehåller två frågor delar jag upp mitt svar flera delar här nedan.Angående rätten att ta ut kontrollavgift – Eftersom du skriver att du fått en kontrollavgift kan inledningsvis säga att de krav som finns för att dessa ska få utfärdas anges i lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering (LKOP), och detta framgår av LKOP 1 §. Där framgår mycket riktigt huvudregeln att det är markägaren som är den som har rätt att ta ut en sådan avgift.Det framgår dock även i LKOP 2 § andra stycket att det som sägs om "markägare" även gäller för den som på grund av avtal har rätt att upplåta ett område för parkering eller att förbjuda parkering inom området. I klartext innebär det alltså att alla som har rätt att förfoga över marken, exempelvis genom någon form av avtal med markägaren, får ta ut kontrollavgifter så att säga "på markägarens vägnar". Detta är idag relativt vanligt och inte sällan tecknar markägaren avtal om att ett fristående parkerings- eller bevakningsföretag (såsom Securitas i ditt fall) åtar sig att sköta bevakningen i utbyte mot att de får tillgodoräkna sig beloppen som tas ut genom kontrollavgifterna. Även vanliga hyresavtal (om det är ett sådant som avses i det här fallet) med en markägare innefattar rätten att ta ut kontrollavgifter eftersom även sådana avtal innebär en förfoganderätt över marken.I detta fall har alltså Securitas rätt att ta ut kontrollavgifter även på den yta där du stått och som tillhör en annan markägare, förutsatt naturligtvis att det faktiskt stämmer att bolaget har slutit ett avtal med markägaren såsom bolaget påstår.Angående frågan att ta del av hyresavtalet – Inledningsvis gäller som bekant offentlighetsprincipen i Sverige, och detta framgår av bl.a. tryckfrihetsförordningen (TF) 2 kap. 1 § som anger att var och en ska ha rätt att ta del av allmänna handlingar. Med att en handling är "allmän" avses att den förvaras hos en myndighet eller är att anse som inkommen till eller upprättad hos en myndighet (se TF 2 kap. 4 §).Det innebär alltså att handlingsoffentligheten inte gäller gentemot enskilda såsom privatägda företag. En medborgare har alltså som huvudregel inte någon lagstadgad rätt att begära ut handlingar från dessa.Undantagsvis kan en sådan rätt finnas gentemot aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser, men då endast om kommuner eller regioner (så att säga "myndigheter") har ett rättsligt bestämmande inflytande över dessa, enligt offentlighets- och sekretesslagen (OSL) 2 kap. 3 §. Med "rättsligt bestämmande inflytande" avses kort sagt att en kommun eller region genom delägande eller liknande har rätt att bestämma i företaget (se OSL 2 kap. 3 § andra stycket).När det gäller Securitas ägs och styrs detta företag av enskilda, utan någon form av myndighetsinblandning. Det kan alltså konstateras att någon rätt att begära ut handlingar (såsom hyresavtal) inte gäller mot företaget.Vad kan hända nu? Detta är en tredje fråga som kan vara relevant att ta upp utifrån din beskrivning. Om du inte känner dig övertygad och beredd att betala kontrollavgiften kan du naturligtvis bestrida denna gentemot parkeringsövervakaren (här Securitas). Under tiden ärendet handläggs behöver du inte heller betala in kontrollavgiften, enligt inkassolagen (särskilt 4 och 8 §) med ledning av dåvarande Datainspektionens (nuvarande IMY:s) allmänna råd om tillämpning av inkassolagen.Blir det efter ditt bestridande så att parkeringsövervakaren väljer att gå vidare till domstol gentemot dig är det först vid det tillfället du har möjlighet att få se det påstådda avtalet. I ett rättsfall (RH 1996:78) hade en bilägare fått en kontrollavgift och under förhandlingen i domstol framfört invändningen att parkeringsövervakaren inte hade fått överta rätten från markägaren att ta ut kontrollavgifter. Eftersom parkeringsbolaget valde att inte visa upp avtalet ens vid huvudförhandlingen i domstol ansågs bolaget inte ha styrkt sin fordran gentemot bilägaren. Det är nämligen, i civilrättsliga mål (dvs. tvister mellan enskilda) som huvudregel den som påstår sig ha ett krav på någon annan som ska bevisa detta.Om du skulle känna dig beredd att ta detta hela vägen till domstol kan du alltså, om än på ett omständligt sätt, få veta definitivt huruvida Securitas haft något avtal med markägaren. Om det ändå inte sker kan det alltså betraktas som ett bevis på att företaget inte haft någon rätt att ta ut kontrollavgiften av dig, och leda till att bolagets talan mot dig ogillas.Hoppas detta svar gett dig klarhet i ärendet!Med vänlig hälsning,

Döms det för mord (finns det uppsåt till att döda) när man har för avsikt att skjuta en person men skotten träffar en annan person som också befinner sig på platsen?

2021-09-28 i Brott mot liv och hälsa, 3 kap. BrB
FRÅGA |Hej!Det sker ju många offentliga skjutningar i Sverige där fel måltavla dödas, ofta civila offer som inte alls är kopplade till kriminalitet. Blir domen alltid mord i sådana fall? Jag tänker att det sker inte uppsåtligen att just den personen ska dödas.Mvh,
Kevin Läräng |Hej, och tack för att du vänder dig till oss på Lawline med din fråga!Till att börja med anges att vad som är "mord" enligt brottsbalken (BrB) 3 kap. 1 § är att någon berövar någon annan livet. Mycket riktigt krävs det, såsom du är inne på, enligt BrB 1 kap. 2 § uppsåt för att en gärning ska utgöra ett brott, exempelvis mord.När någon har för avsikt att döda just en viss person, men av "misstag" råkar träffa "fel måltavla" på platsen, alltså en person som i och för sig inte var den som man hade avsikt att döda, uppstår en situation som inom straffrätten kallas för aberratio ictus. I dessa situationer bedöms fortfarande uppsåt till mord föreligga, utifrån den så kallade ekvivalensmodellen (en slags lära inom den straffrättsliga delen av juridiken), eftersom man visserligen inte haft uppsåt att döda just den man träffat, men man har likväl fortfarande haft uppsåt att "beröva någon annan livet" i lagtextens mening (BrB 3 kap. 1 §). Gärningsmannen har haft uppsåt till att döda en person och det överensstämmer ju egentligen med vad som har skett i verkligheten. Detta resonemang motiveras bland annat av att båda offren så att säga är "straffrättsligt likvärdiga" (det är mänskliga offer som man dödar, vare sig man träffar den ene eller den andre) och att man bör döma för det brott som man ändå i någon mening kan sägas ha haft uppsåt till och därmed begått. Allt annat (t.ex. att man frias för mord för att man "inte haft uppsåt" att träffa just den man träffat) skulle dessutom förmodligen uppfattas som mycket stötande av samhället.Det korta svaret är alltså att man fortfarande dömer för mord. Utgångspunkten är att uppsåtligt dödande ska bedömas som mord (se t.ex. HD:s resonemang i fallet NJA 2016 s. 809). Visserligen stadgas i BrB 3 kap. 2 § att om brottet med hänsyn till omständigheterna som föranlett gärningen eller annars är att anse som mindre grovt, döms istället för dråp. Det handlar då i princip om att dödandet, även fast det inte är försvarligt, i någon bemärkelse kan anses vara förståeligt då förmildrande omständigheter föreligger (t.ex. att man blivit provocerad). Bara den omständigheten att man träffat fel måltavla kan dock knappast ses som något förmildrande i den mening som avses i BrB 3 kap. 2 § och som skulle medföra att det istället rör sig om dråp. Denna omständighet ändrar alltså inte bedömningen, utan det döms fortfarande för mord.Det går visserligen att tillämpa den s.k. specialitetsmodellen där tankesättet mer går ut på att döma för det man "faktiskt" haft uppsåt att göra, i det här fallet att döma för försök till mord avseende den man avsett att träffa, och för vållande till annans död avseende personen den man inte avsett att träffa. Frågan är om detta dock är helt praktiskt att göra med de resurser de rättsvårdande myndigheterna har idag. Det är förmodligen lättare att döma för mord enligt ekvivalensmodellen, dvs. utefter vad som faktiskt skett, då åklagaren inte behöver lägga lika mycket tid på och föra lika mycket bevisning om vad gärningsmannen egentligen haft för uppsåt och liknande.Väl mött!Med vänlig hälsning,

Hur ser bevisläget ut när jag har bevis på att p-biljetten legat framme väl synlig, men parkeringsövervakaren har motbevisning angående detta?

2021-09-28 i Bevis och bevisning
FRÅGA |Jag parkerade min bil 2020-09-05 på Smyckegatan V. Frölunda och löste en parkeringsbiljett som täckte tiden fram till kl 09:012020-09-06.Trots att biljetten låg väl synlig och läsbar på den del av instrumentpanelen som är placerad som en del av framrutan fick jag två kontrollavgifter a 600,00 kr. Parkeringsvakterna hävder att ingen biljett fanns. Det hade endast behövds att parkeringsvakterna tog 2 steg och tittade in genom sidrutan i framdörren för att kunna se biljetten ovan för ratten vid framrutan. Mitt vittne och jag hade igen besvär med att se biljetten. Jag tog en bild som visade biljettens placering trots detta hamnade ärendet i Göteborgs Tingsrätt. Vid huvudförhandlingen kommer båda parkerings vaktarna att förhöras under sannings ed.Hur tycker ni rättsläget ser ut för mig.?Mvh
Kevin Läräng |Hej, och tack för att du tar hjälp av Lawline!Din fråga handlar i princip om rena bevisrättsliga frågor, och av den anledningen kommer jag att fokusera på gällande rätt angående bevisning samt vad detta innebär i ditt fall, snarare än att gå in (mer än vad som är absolut relevant) på själva trafikjuridiken. Eftersom du anger att du fått en kontrollavgift utgår mitt svar i vart fall huvudsakligen från detta, till skillnad från om det hade varit en parkeringsanmärkning du fått.När det gäller kontrollavgifter fungerar dessa rättsligt som vilken faktura eller betalningskrav som helst, och hör till civilrätten (den del av juridiken som handlar om förhållanden mellan enskilda, i detta fall du som bilist och parkeringsövervakaren/p-bolaget som motpart). Utgångspunkten är att den som påstår sig ha ett civilrättsligt krav på någon (t.ex. betalning såsom en kontrollavgift) är den som ska bevisa detta, alltså parkeringsövervakaren i detta fall. Frågan om vilka beviskrav som ställs på parkeringsövervakaren respektive den som betalningskravet riktas mot har tagits upp i ett antal rättsfall. I NJA 2013 s. 711 uttalar HD att det som en parkeringsvakt har antecknat i samband med att en kontrollavgift (eller parkeringsanmärkning) har utfärdats har ett starkt bevisvärde till förmån för parkeringsövervakaren. Det räcker normalt sett inte bara med ett påstående från fordonsägaren om att felparkering inte har skett för att betalningsansvaret ska undanröjas. Fordonsägaren kan dock motbevisa parkeringsövervakaren om det framställs en befogad invändning såsom att kontrollrutinerna inte varit tillförlitliga eller att stark bevisning lagts fram till stöd för fordonsägarens uppgifter. Såsom just Göteborgs tingsrätt uttalat i ett tidigare mål (Ä 9176-08) i linje med HD:s uttalande ska det som en parkeringsvakt rapporterar i sin tjänsteutövning (t.ex. att biljett saknats) frångås om det finns "stark bevisning" till stöd för motsatsen.I klartext betyder det att parkeringsövervakaren/p-bolaget (om det rört sig om en kontrollavgift såsom du anger att det är, som utfärdas på privat mark/tomtmark) så att säga startar med en bevisfördel, som du behöver övervinna. För att påpeka att du haft biljetten väl synlig bör du alltså ta fram så mycket bevisning som du kan för att försöka visa detta. Hur "stark" eller hur "mycket" bevisning som krävs (beviskrav) för att du ska ha fullgjort din bevisbörda dvs. motbevisat polisen alternativt p-bolaget kan mot bakgrund av domstolens resonemang här ovan tolkas som att det krävs ganska mycket. En bild föreställande det du beskriver angående vindrutan, i förening med din och ditt vittnes utsaga skulle kunna vara tillräckligt i detta sammanhang eftersom sådana uppgifter kan sägas visa mer tydligt och trovärdigt hur det ligger till jämfört med en (eller flera) parkeringsvakt(er)s anteckning och utsaga. Detta skulle dock lika gärna kunna vara otillräckligt om t.ex. p-bolaget kan visa upp egna foton (vilket är brukligt) där biljetten inte syns. Det du skulle kunna göra är att be dem att visa upp sådana foton, senast under huvudförhandlingen, just eftersom fotografering får sägas i allmänhet tillhöra standardrutinerna vid parkeringsövervakning numera och frånvaron av sådana skulle kunna betraktas som en bevisnackdel för parkeringsövervakaren (särskilt då ett sådant bolag typiskt sett är den "starkare parten" jämfört med den enskilde parkören/bilisten, och har såväl anledning som förmåga/resurser att samla in så mycket bevisning som möjligt för sitt betalningskrav – detta är påpekanden som är relevanta i civilrättsliga bevisfrågor som denna och som utgör argument som du kan trycka på). Man kan alltså säga att frånvaron av ett fotografi – som annars skulle kunna användas för att motsäga ditt eget foto och din övriga bevisning – innebär att parkeringsövervakarens kontrollrutiner "inte varit tillförlitliga" i linje med HD:s ovanstående resonemang.Det bör även nämnas vad HD uttalat i fallet NJA 2014 s. 755 där en parkeringsanmärkning utfärdats när det påståtts att en p-skiva inte varit väl synlig (resonemanget är dock relevant även beträffande kontrollavgifter och hur parkeringsbiljetter ska användas eftersom regelsystemen vid parkering på allmän mark respektive tomtmark så långt som möjligt ska tolkas enhetligt, enligt bl.a. HD:s resonemang i fallet NJA 2013 s. 711). Där fastslog HD, kort sagt, att en parkeringsskiva "eller motsvarande" (ett begrepp som kan sägas även innefatta parkeringsbiljetter) anses ligga väl synlig framtill i fordonet oavsett var på instrumentbrädan den ligger, och dessutom även om den ligger "vid en ruta i någon av de främre dörrarna". Varför den ska ligga väl synlig motiveras med att parkeringsövervakningen ska kunna ske någorlunda snabbt och effektivt (dvs. en p-vakt ska inte behöva ödsla tid på att leta alltför länge efter en p-skiva, p-biljett eller liknande), men kraven får inte heller ställas onödigt högt med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet. Här skulle du alltså kunna argumentera att det (särskilt utifrån den bild du säger dig ha tagit) hade varit tämligen lätt för p-vakten att kontrollera din väl synliga biljett genom att ta någon/några sekunder extra på sig att kika lite mer noggrant.Det är, till syvende och sist, mycket svårt att på förhand svara exakt på hur en viss domstol kommer att döma avseende bevisfrågor av det här slaget. Svaret jag gett bör därför tolkas som en ungefärlig fingervisning eller prognos och möjliga råd/tillvägagångssätt snarare än en exakt och pricksäker analys av hur det kommer att gå.Hoppas mitt svar varit till någon hjälp för dig! Lycka till!Med vänlig hälsning,

Hur lång tid får polisen dröja med att avgöra ett (parkerings)ärende?

2021-08-31 i Förvaltningsrätt
FRÅGA |Hej! Jag fick en parkeringsanmärkning i september 2020 och betalde samt bestred denna inom de satta tidsramarna. Sedan dess har jag inte hört ett ord om hur överklagan gick. Hur lång tid bör/får det ta för polisen att hantera detta ärende?
Kevin Läräng |Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!När någon bestrider en parkeringsanmärkning ska Polismyndigheten företa den utredning som behövs i ärendet, och meddela beslut när utredningen har avslutats. Det framgår av lagen om felparkeringsavgift (FelPL) 9 §.Handläggning av bestridandeärenden beträffande parkeringsanmärkningar är en form av offentligrättslig förvaltning och förutsättningarna för hur handläggningen ska gå till bestäms därmed av reglerna i förvaltningslagen (2017:900), som jag kallar FL här nedan.Till att börja med kan sägas att det du själv kan göra åt situationen är enligt FL 12 § att skriftligen begära att myndigheten ska avgöra ärendet. Det är möjligt om ett ärende som har inletts av en enskild part inte har avgjorts i första instans (som Polismyndigheten är i parkeringsärenden enligt FelPL) senast inom sex månader. I ditt fall har ju sex månader antingen hunnit gå vid det här laget eller lär göra det inom kort (det framgår inte exakt av din beskrivning vid vilken tidpunkt du inkom med ditt bestridande). Polismyndigheten ska enligt bestämmelsen antingen avgöra ärendet eller i ett särskilt beslut avslå ansökan om avgörande, inom fyra veckor från att en begäran enligt FL 12 § kommit in.Hur lång tid får då polisen ta på sig i detta fall? I FL nämns vissa allmänna regler som är tillämpliga på all sorts myndighetshandläggning i förvaltningsärenden. Bland dessa nämns bland annat i FL 9 § att ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten blir lidande. Därutöver framgår av FL 11 § att myndigheten ska underrätta en part i ärendet om ärendet (som har inletts av en enskild part) kommer att bli väsentligt försenat. Dessutom ska myndigheten redovisa anledningen till förseningen.Ett fall som påminner om ditt eget har bedömts av justitieombudsmannen, i den myndighetens beslut 3965-2019. Fallet rörde två bestridanden av parkeringsanmärkningar som inkommit till Polismyndigheten och där handläggningstiden i båda ärendena uppgick till cirka två år, utan att något arbete lades ner på dessa under den tiden. Parkeringsärendena i fråga var okomplicerade och det krävdes inte särskilt mycket ansträngning eller resurser för att avgöra dem.JO påpekade visserligen att det självklart tar en viss tid att handlägga ärenden på ett rättssäkert sätt och att viss tidsåtgång måste accepteras. Det går inte att generellt säga vad som är en godtagbar handläggningstid i ett ärende, utan det varierar beroende på sådant som ärendets karaktär, behov av kompletteringar osv. JO underströk dock att det aldrig är acceptabelt med fullständig passivitet i ett ärende eller med orimliga dröjsmål som inte har någon godtagbar förklaring. Mot den bakgrunden riktade JO kritik mot Polismyndigheten och ansåg att dess sätt att handlägga ärendena var oacceptabla och i strid med kraven på snabbhet osv. i handläggningen enligt FL 9 §.Det beror alltså i ditt fall på varför polisen dröjt med att avgöra ditt bestridandeärende och om något godtagbart skäl gjort att annat kommit emellan. Förutsatt att du bestred ganska omgående från det att parkeringsanmärkningen utfärdades har ditt ärende tagit närmare ett år, och lämpligheten i det kan i mina ögon som utgångspunkt ifrågasättas. De flesta ärenden rörande parkeringsanmärkningar är också regelmässigt ganska enkla och snabba att utreda (det som eventuellt tar tid för polisen är inhämtandet av vittnesmål från parkeringsvakter). Dessutom har Polismyndigheten egna rättsavdelningar och parkeringsgrupper som fokuserar just på handläggning av dessa slags ärenden.Det kan alltså i ditt fall mycket väl vara så att handläggningstiden varit oskäligt lång. Börja som sagt med att försöka begära ett avgörande enligt FL 12 § och se vad som händer därefter. Angående huruvida just den bestämmelsen (samt FL 11 § ovan) är tillämplig här kan det dock diskuteras om parkeringsärendet "inletts av en enskild part" dvs. av att du bestrider det, eftersom det på sätt och vis inleds redan när parkeringsanmärkningen utfärdas.I värsta fall kan du påpeka att du anser dig tvungen att vända dig till justitieombudsmannen och göra en JO-anmälan om det inte hjälper.Lycka till!Med vänlig hälsning,