Stöld av katt - hur går jag tillväga?
Min katt har varit borta i snart 4 månader. Jag har sökt den efter den på alla sätt och vis och efterlysningar och anmälningar överallt. Han är kastrerad men tyvärr inte märkt. En äldre herre som inte skulle vara utekatt. Jag har misstänkt en speciell granne sen start och frågat om den här personen sett min katt och fått nej. Nu har vittnen kommit fram och berättat att misstänkta grannen har matat min katt och tagit in han till sig. Efter de har den här människan kört iväg min katt till ett katthem eller någon bekant. Grannen som tagit min katt har själv berättat de för vittnet och Jag har uppmuntrat personen att kontakta polisen.
Vad är mina rättigheter i de här ärendet och hur ska jag kunna gå vidare? Jag vill göra allt rätt, men får så luddiga svar av polisen.
Lawline svarar
Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Den som olovligen tar egendom som tillhör annan med uppsåt att tillägna sig den, kan göra sig skyldig till stöld enligt 8 kap. 1 § brottsbalken. Husdjur utgör, enligt lag, egendom och omfattas därmed av bestämmelsen.
Stöld utgör ett brott som hör under allmänt åtal, vilket innebär att det i första hand är allmän åklagares uppgift att väcka talan i målet (20 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken).
Vad du kan göra nu och vad som händer därefter
För det första bör du göra en polisanmälan angående den försvunna katten.
När detta är gjort, står det upp till polis eller åklagare att avgöra vilka möjligheter som finns att utreda brottet. Om de anser att det gör det så beslutas om inledande av förundersökning, även kallad brottsutredning (23 kap. 1 § första stycket RB).
Denna kan ta olika lång tid beroende på hur komplicerat ärendet är. Förundersökningen kan senare komma att upphöra; antingen genom att den läggs ned (t.e.x. om det är ouppklarat om brott överhuvudtaget förelegat) eller genom att åklagaren meddelar beslut om att åtal inte ska väckas, ett s.k. negativt åtalsbeslut (23 kap. 20 § RB). I bägge fallen kan förundersökningen komma att återupptas om ny bevisning/material framkommer.
I vardera fall inträder även en rätt för målsäganden att överpröva beslutet att inte väcka åtal. En sådan överprövning görs genom Åklagarmyndighetens hemsida till Polismyndigheten eller Åklagarkammaren i den ort beslutet togs (Länk till ytterligare information om överprövning samt överprövningsblankett HÄR). Det är däremot enbart i det senare fallet (vid negativt åtalsbeslut) som även målsägandens subsidiära åtalsrätt inträder (20 kap. 8 § första stycket RB). Det förra alternativet är i regel betydligt mer ekonomiskt fördelaktigt och att rekommendera. Då överprövas beslutet av en överordnad åklagare, och görs detta med framgång leder det till att allmänt åtal väcks och målsäganden behöver då inte själv föra någon talan och därmed utsätta sig för risken att stå för kostnaderna i målet.
Skulle polis och åklagare däremot anse att tillräckliga bevis föreligger så åligger det åklagaren att ansöka om stämning i rätten mot den som ska tilltalas och frågan kommer därefter att prövas i rättegång (45 kap. 1 § RB).
Då jag har relativt begränsad information om ärendet har jag inte möjlighet att ge dig ett utförligare svar i det aktuella fallet.
För vidare hjälp rekommenderar jag att du bokar en tid med en av våra jurister. Jag bifogar länk till bokning HÄR.
Jag önskar dig all lycka till.
Vänligen,
