Måste jag bifoga vår underkonsults inköpsfakturor?
Hej,
Undrar om du kan hjälpa mig med en specifik fråga?
Vi är ett ljuskonsultföretag som har ett avtal med ett fasadrenoveringsföretag. Vi har i vår tur anlitat ett underkonsultföretag som utför arbetet med att montera belysning på en fasad.
Det är avtalat med fasadrenoveringsföretaget att allt material skall köpas in av oss till självkostnadspris med ett påslag på 8%.
Vår underkonsult köper in och fakturerar oss för el-material. De har bättre rabatter än vi och de har ett konventionellt påslag på detta.
Nu kräver fasadrenoveringsföretaget att vi ska bifoga även vår underkonsults inköpsfakturor vilket jag har motsatt mig. Enligt mitt sätt att se på saken så är de fakturor vi får från vår uk tillräckligt att bifoga i vår fakturering för att uppfylla kravet på inköp till självkostnadspris. Det är ju enbart vi som har ett avtal med beställaren.
Jag skulle vilja få klarhet i vad som gäller eftersom de hävdar med bestämdhet att vi är skyldiga att bifoga vår uk:s inköpsfakturor, och hoppas att du har möjlighet att hjälpa mig med detta. Om det är ett krav vi måste uppfylla så gör vi naturligtvis det.
Om det medför en kostnad för denna konsultation, så får du meddela mig om det.
Vänliga hälsningar
Lawline svarar
Hej, kul att du valt att vända dig till oss på Lawline för att få svar på din fråga!
Det korta svaret
Utifrån vad "självkostnadspris" måste anses innebära för de flesta anser jag att din tolkning är riktig. Det borde enligt ert avtal vara tillräckligt att du bifogar fakturan du får av er underleverantör. En sådan tolkning borde inte heller vara fel utifrån tvingande regler.
För att du ska få ett fullständigare svar, den rättsliga bakgrunden till min slutsats och vad du bör tänka på när du, med min rättsliga rådgivning i beaktande, ska fatta beslut om vilka fakturor du i fortsättningen måste bifoga, bör du läsa vidare.
I den kommande texten redogörs för vilka regler en näringsidkare har att förhålla sig till när denne träffar förmånliga avtal med andra näringsidkare.
Motiveringen till svaret
Huvudregler inom den kommersiella avtalsrätten
Den mest grundläggande regeln inom avtalsrätten är principerna om avtalsfrihet och avtalsbundenhet. Principen om avtalsfrihet innebär att du som företrädare för ditt företag får sluta avtal med vem du vill om vad du vill. Principen om avtalsbundenhet innebär att det avtal du sluter, med stöd av principen om avtalsfrihet, är bindande mellan dig och din avtalspart. Från och med dagen för avtalsslutet är det avtalet som reglerar vilka rättsliga skyldigheter du och din avtalspart har gentemot varandra.
Begränsningar av avtalsfriheten och avtalsbundenheten
Principerna begränsas av tvingande lagregler. En domstol kommer aldrig godkänna ett avtal som innebär att du med din avtalspart kommit överens om något kriminellt, ett avtal som ingåtts på orättvisa premisser eller som står i strid med tvingande lagregler. Tvingande lagregler för företag kan t.ex. finnas inom skatterätten eller marknadsrättslig lagstiftning.
Ett avtal kan ingås genom ett handslag – det är få avtal i svensk rätt som måste vara skriftliga och innehålla vissa uppgifter för att vara rättsligt bindande. Därför är ett avtal ofta ofullständigt. Situationer kan inträffa efter avtalsslutet som du och din avtalspart vid tidpunkten avtalet ingicks inte tänkt på. Avtalet kan då fyllas ut med allmänna regler som finns ibland annat köplagen (1990:931), avtalslagen (1915:218), allmänna avtalsrättsliga principer och av de vägledande domstolsavgöranden som finns på området.
Precis som du indikerar på begränsas ett avtal också av att det bara styr vilka rättsliga positioner som avtalsparterna ska ha sinsemellan. Ett avtal påför i regel inte en tredje part som står utanför avtalsförhållandet några skyldigheter eller rättigheter. Undantaget för att en tredje part skulle ha något att säga till om gäller ifall det finns tvingande rättsregler som du och din avtalspart måste ta hänsyn till.
Det är med denna bakgrund i beaktande jag i det följande ska besvara din fråga.
Hur jag tolkat din situation
Om jag har uppfattat din situation rätt är det två olika avtal som aktualiseras. Dels har du, för ditt företags räkning, ingått ett avtal med ett fasadrenoveringsföretag (F). Dels har du, för ditt företags räkning, ingått ett avtal med ett underkonsultföretag (UK) som monterar belysning.
Jag uppfattar det som att respektive avtal är tjänsteavtal mellan näringsidkare. Avtalet med UK innebär att UK ska utföra arbeten åt ditt företag medan avtalet med F innebär att ditt företag ska utföra arbeten åt F. Tjänsteavtal mellan näringsidkare är i stort sett oreglerade av lag. Vad som gäller er sinsemellan styrs främst av hur era avtal rimligast bör tolkas. Hur de bör tolkas styrs av generella principer som utvecklats genom vägledande domstolsavgöranden. I första hand tolkas avtalet utifrån hur konversationen mellan dig och F sett ut samt hur ni internt brukar göra. Går det inte att utifrån ert interna förhållande fastställa vad ni kommit överens om går man vidare och tolkar avtalet i enlighet med en normal tolkning av ordalydelsen, "vad som är brukligt inom branschen", om det finns något motiv från någon sida att avtala på ett visst sätt och liknande. Här blir juridiken tyvärr väldigt luddig.
Vem som har rätt av dig och F beror i första hand på vad den rimligaste tolkningen av "självkostnadspris med ett påslag på 8 %" innebär. I andra hand kan F ha ett legitimt skäl att kräva att du bifogar även UK:s inköpsfakturor om kravet grundar sig på tvingande lagstiftning (straffbestämmelser, av skatteskäl eller marknadsrättslig lagstiftning).
Enligt dig är självkostnadspris detsamma som det belopp som redovisas på de fakturor ditt företag får från UK.
Enligt F är självkostnadspris detsamma som det belopp som redovisas på de fakturor UK får från sin leverantör.
När du skriver "De har bättre rabatter än vi och de har ett konventionellt påslag på detta", tolkar jag det som att fakturorna ditt företag får från UK är på ett högre belopp än de fakturor UK får från sin säljare. UK har en bättre rabatt på el-produkterna än vad ni skulle ha om ni själva köpte direkt från UK:s säljare. Ni väljer att finansiera el-produkterna genom UK, efter att UK lagt på ett konventionellt påslag, då det även efter detta påslag blir billigare för er än om ni själva köpte direkt från UK:s säljare.
En objektiv tolkning enligt ordalydelsen
Eftersom ni är oense om vad "självkostnadspris" innebär går inte innebörden att fastställa utifrån ditt företags och F:s interna relation.
Tolkningen måste då gå vidare till vad som måste anses vara en rimlig tolkning av "självkostnadspris" bara med beaktande av ordet.
Självkostnadspris betyder "priset på en vara utan vinst för säljaren". Gentemot F blir ditt företag säljare. Det pris du har betalat för UK:s elprodukter är ju det pris som står i fakturan UK lämnar till dig; inte det pris som står i fakturan UK:s säljare har lämnat till UK.
Slutsats
Som jag redogjort för ovan beror vem som har rätt dels 1) på hur "självkostnadspris" rimligast bör tolkas och dels 2) på om det finns tvingande lagstiftning som ger F ett legitimt skäl att kräva att du bifogar även UK:s inköpsfakturor.
Den rimligaste tolkningen av "självkostnadspris" är enligt mig, efter en ordalydelsetolkning, din tolkning.
Nästa fråga blir då att utreda om 2) det finns tvingande lagstiftning som ger F ett legitimt skäl att kräva att du bifogar även UK:s inköpsfakturor?
Finns det tvingande lagstiftning som ger F ett legitimt skäl att kräva att du bifogar även UK:s inköpsfakturor?
Kan det vara fråga om mutbrott?
En omständighet som skulle kunna ge F en giltig anledning att kräva att ert företag gentemot F redovisar UK:s inköpsfaktura är att F inte vill bli inblandad i någon form av kriminellt förfarande. Denna argumentation är dock väldigt långsökt.
I brottsbalkens (1962:700) (BrB) tionde kapitel finns straffbestämmelser om mutbrott (observera att innan 2012 fanns mutbrott i andra kapitel i brottsbalken). Att få köpa en vara eller tjänster till priser under marknadspris kan utgöra brottet tagande av muta, se 10 kap. 5 a § BrB. I förarbetena beskrivs den typiska mutan enligt följande: "Den typiska mutan är emellertid en materiell förmån av ekonomisk natur. Härvid avses förmåner som gåvor, rabatter, överlåtande av nyttjanderätt, provisioner, gästfrihet, varukrediter, lån, borgensåtaganden och dylikt men också förtäckta förmåner som grundlöst eller starkt nedsatta debiteringar, eftergivande av räntor och amorteringar, oförklarligt höga konsultarvoden, till >>självkostnadspris>> tillhandahållna varor och tjänster och annat sådant." (se SOU 1974:37 Mut- och bestickningsansvaret – Betänkande av mutansvarskommittén, s. 141)
I rättsfallet NJA 2008 s 812 dömdes en besiktningsman (bilar) för tagande av muta när denne, från några stamkunder, kontinuerligt fått köpa alkohol från Tyskland till samma pris eller ett något högre pris än det kunderna betalat för alkoholen i Tyskland. Kunderna var med anledning av försäljningen åtalade för bestickning. En av kunderna hade argumenterat för att köpen inte utgjorde mutbrott då betalningen kunderna fick motsvarade kundernas självkostnadspris. Det stod klart att om besiktningsmannen hade köpt samma alkohol på Systembolaget i Sverige hade alkoholen varit betydligt dyrare. Hovrätten anförde att det visserligen var så att besiktningsmannen själv hade kunnat åka till Tyskland och fått samma erbjudande som klienterna på den tyska spritmarknanden. För att bedöma om ett fördelaktigt avtal är ett mutbrott behövde man ändå se till hela sammanhanget. När personen som gynnas av avtalet också utövar myndighetsutövning d.v.s. arbetar som besiktningsman och därmed kan bestämma över människors rätt att få köra sina bilar blir det särskilt känsligt att ta emot förmåner av kunder. I Högsta domstolen konstaterades att även om självkostnadspriset besiktningsmannen betalat motsvarade marknadspriset i Tyskland var det ändå en förmån, som kunde utgöra en muta, eftersom besiktningsmannen slapp besväret att själv resa till Tyskland för att få det billigare priset. Högsta domstolen fastslog därmed den dom som hovrätten bestämt och besiktningsmannen dömdes för mutbrott.
Rättsfallet skiljer sig avsevärt från din situation och kan inte appliceras på din situation
Att observera är att din situation skiljer sig klart från den i NJA 2008 s 812. Syftet med mutbrottet är bland annat att förhindra att aktörer med makt låter sig påverkas av sina klienter i sitt beslutsfattande på ett subjektivt sett. Inom affärsvärlden är det inte på samma sätt viktigt att företag behandlar sina affärspartners likadant. Alla företag vill gå med vinst. Läser man aktiebolagslagen (2005:551) (ABL) är det också en förutsättning för att få starta ett företag att företaget drivs med främsta syfte att skapa vinst för aktieägarna, se 3 kap. 3 § ABL. För att skapa en trygghet i verksamheten och upprätthålla goda samarbeten kan företag vara tvungna att erbjuda varandra rabatter. Att så är fallet framkommer också av ovanstående förarbetsuttalande där det står "förtäckta förmåner som grundlöst"; att träffa avtal om att varor och tjänster ska finansieras till självkostnadspris i syfte att driva företag med vinst är inte grundlöst. Att sälja förmånligt får man göra och det borde därmed vara tillåtet att sälja till självkostnadspris. Min tolkning av självkostnadspris i ditt fall är den kostnad ditt företag betalar till UK, alltså det belopp som redovisas på de fakturor UK sänder er; inte det belopp som står redovisat på fakturan mellan UK och UK:s säljare.
Slutsats
Det kan inte vara fråga om mutbrott eller misstankar om mutbrott vilket annars skulle ge F en legitim anledning att kräva att ni visar upp den faktura UK får från sin säljare. Finns det då andra tvingande regler som ger F en legitim grund att kräva att du bifogar även UK:s inköpsfakturor?
Skatterättsliga regler och konkurrenslagstiftning
Även om företag sinsemellan i regel har fritt spelrum när det gäller att ingå förmånliga avtal med varandra kan skatterättsliga regler och konkurrenslagstiftning begränsa avtalsfriheten.
Att det ur skatterättslig synpunkt borde vara tillåtet att mellan näringsidkare tillhandahålla varor och tjänster till självkostnadspris framgår indirekt av 1 kap. 9 § mervärdesskattelagen (1994:200).Av denna bestämmelse framgår att om marknadsvärde för en vara eller tjänst inte kan bestämmas ska marknadsvärdet jämställas med självkostnadspriset. Marknadspriset är det pris som varan eller tjänsten normalt utbjuds till i det sista säljledet.
I konkurrenslagen (2008:579) (KL) finns bestämmelser som begränsar vilka avtal näringsidkare får sluta med varandra. Är det så att avtalet ni har med UK står i strid med hur man normalt brukar avtala inom er bransch och avtalet hindrar en effektiv konkurrens kan det vara så att F vill veta UK:s pris denne tillhandahåller av sin säljare för att försäkra sig om att F inte bidrar till ett brott mot konkurrenslagen. I 2 kap. 1 § första stycket KLanges att: "Sådana avtal mellan företag som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på marknaden på ett märkbart sätt är förbjudna, om inte annat följer av denna lag." I nästkommande stycke följer en exemplifierande lista över vilka ageranden som särskilt kan antas påverka konkurrensen.
Vad som är tillåtet och inte varierar mycket från bransch till bransch. Det har även att göra med hur stora marknadsandelar ditt företag har. Är ni ett dominerande företag inom er bransch måste ni vara försiktigare när ni sluter avtal med affärspartners för att inte riskera att ert beteende är i strid med konkurrenslagstiftningen.
Sammanfattning och avslutande slutsats
Utifrån det lilla jag vet om din bransch utifrån din berättelse tolkar jag det som att du inte har någon skyldighet att visa upp den faktura UK får från sin säljare. Jag tolkar självkostnadspris i ert avtal utifrån vad detta begrepp måste anses innebära dagligdags. Med en sådan tolkning innebär självkostnadspris det pris UK fakturerar er.
Det som skulle tala för att ni har en skyldighet att redovisa den faktura UK har med sin säljare är utifall dealen dem emellan är så pass förmånlig att avtalet skulle anses stå i strid med konkurrenslagen (2008:579). Om ert beteende i samband med UK:s beteende utgör ett agerande som snedvrider konkurrensen på ett förbjudet sätt kan jag inte svara på utan att vara insatt i den verksamhet ni bedriver. Är du osäker bör du kontakta Konkurrensverket för vägledning.
Hoppas du fått svar på din fråga och lycka till!
Med vänlig hälsning,
