Utgör ett misslyckat försök att anstifta stämpling?
Kan man dömas för stämpling till brott om den man söker anstifta säger nej??
Lawline svarar
Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Stämpling till brott regleras i 23 kap. 3 § 2 st. brottsbalken (här). Enligt lagtexten innebär stämpling "att någon i samråd med annan beslutar gärningen eller att någon söker anstifta annan eller åtar eller erbjuder sig att utföra den". Av formuleringen söker anstifta framgår att det inte är nödvändigt att den andra personen accepterar för att straffansvar ska kunna föreligga. Denna vida definition av stämplingsbrottet kom till vid strafflagsrevisionen år 1948 och har gällt sedan dess.
I det här sammanhanget bör man dock även uppmärksamma den avslutande meningen i paragrafens tredje och sista stycke. Där står det nämligen föreskrivet att ytterligare en förutsättning för att döma någon till ansvar för stämpling till brott är att faran för att brottet skulle fullbordas inte var ringa. Denna farobedömning ska göras utifrån förhållandena när stämplingshandlingen begicks. Att den som gärningsmannen försökt att anstifta faktiskt säger nej är alltså inte avgörande, eftersom det är en senare uppkommen omständighet. Avgörande är istället risken för att vederbörande skulle ha sagt ja. Det är alltså möjligt att den som försöker anstifta någon till brott undgår ansvar för stämpling, inte för att försöket misslyckades, utan för att risken för att försöket skulle ha lyckats var ringa eller till och med obefintlig.
Det kan förvisso tyckas väldigt hypotetiskt att spekulera i hur stor risken varit för att någon skulle ha accepterat en anstiftan till brott, men faktum är att farobedömningen ska göras exakt på det viset. I rättsfallet SvJT 1959 ref. s. 57 frikändes en person som försökt anstifta två andra till att vittna falskt från stämpling till mened. Hovrätten resonerade på så sätt att faran för att brottet skulle fullbordas endast varit ringa, eftersom de två vittnena redan från början varit fast beslutna att inte vittna som gärningsmannen hade begärt. Hovrätten var dock inte enig i sitt domslut och rådhusrätten, som hade dömt som första instans i målet, hade kommit fram till motsatsen och meddelat en fällande dom.
Sammanfattningsvis kan man alltså dömas för stämpling till brott även om den som man försökt anstifta har sagt nej. Att döma någon för stämpling till brott är dock aktuellt endast om det förelegat fara för att brottet skulle fullbordas och faran inte var ringa. Om den som gärningsmannen har försökt anstifta redan från början varit fast besluten att inte begå brottet, är det alltså möjligt att gärningsmannen undgår ansvar. Att gärningsmannen i så fall undgår ansvar beror dock inte på att den andra personen faktiskt sa nej, utan på att risken för att vederbörande skulle acceptera var ringa eller rent utav obefintlig.
Jag hoppas att mitt svar har varit till hjälp.
Med vänlig hälsning,
