Lawline svarar
Hej,
Urkundsförfalskning regleras som du nämner i 14 kap. 1 § Brottsbalken (BrB). Fullbordanstidpunkten för urkundsförfalskning inträffar redan i och med förfalskningsåtgärden; faktiskt nyttjande av urkunden är alltså inte ett rekvisit för brottet. Däremot krävs även att gärningen ska innebära fara i bevishänseende. Med fara i bevishänseende menas att förfalskningen är tillräckligt skickligt utförd för att det kan anses sannolikt att den kan tas för äkta, och att användningen i sin tur skulle medföra skada eller annan olägenhet. Avseende namnteckningar är kravet på skickligt utförande lågt ställt. De måste t.ex. inte likna den ursprungliga namnteckningen nämnvärt, eftersom urkunden ju kan komma att användas även i sammanhang där denna är okänd.
Av detta följer att en förfalskning, som är så undermåligt utförd att sannolikheten att den tas för äkta är minimal, inte faller in under 14 kap. 1 § BrB. Då kan gärningen istället vara ett försök till urkundsförfalskning enligt 14 kap. 12 § och 23 kap. 1 § BrB.
Kvaliteten på förfalskningen är alltså avgörande för rubriceringen i fallet du beskriver. Just omständigheten att mottagaren inser att underskriften är förfalskad tyder väl på att den är så dåligt utförd att det endast rör sig om försök till urkundsförfalskning.
Med vänlig hälsning,
