Lawline svarar
Hej,
Någon sådan paragraf finns inte. I regeringsformen - den av Sveriges fyra grundlagar som fastslår statsskickets grunder - stadgas i 1 kap 1 § att den offentliga makten utövas under lagarna. Lagarna utgår från folket genom förtroendevalda representanter som företräder folket i riksdagen. Stadgandet i RF 1 kap 1 § kallas även legalitetsprincipen och är ett uttryck för all offentlig maktutövnings lagbundenhet, något som är grundläggande i en konstitutionell demokrati som bygger på en förening av folksuveränitet och rättstat.
Utan att göra en alltför stor utsvävning kring konstitutionell rätt kan väl konstateras att det är väl att maktfördelningen ser ut som den gör. Skulle det ankomma på enskilda domare att döma i strid med den lagstiftning som gäller utifrån vad den enskilde domaren anser är sunt förnuft skulle onekligen betydande rättssäkerhetsproblem uppstå. Hur skulle lika fall kunna behandlas lika när det en domare tycker är förnuftigt är något en annan domare anser mindre förnuftigt? Vad får lagstiftningen egentligen för betydelse om enskilda domare kan döma i strid med den? Och vad innebär det för lagstiftningens folkliga förankring? Detta är bara exempel på problem som skulle uppstå.
Med detta sagt skall domare dock inte ses som några mekaniska funktionärer som enbart genom enkla operationer tillämpar lagen. Lagstiftning kan i bästa fall endast försöka spegla och reglera verkligheten, att uttömmande göra det är verkligheten däremot oftast alltför komplex för. Det innebär att lagstiftningens innehåll och omfattning kan behöva modifieras utifrån vad som ursprungligen var tanken vid dess tillkomst, något som sker genom principer för lagtolkning. Den dömande verksamheten präglas av de syften och ändamål som uppbär varje enskilt rättsområde, något som det ankommer på domaren att förverkliga i varje enskilt fall. För att göra detta krävs ofta mycket förnuftiga överväganden, men domarens sunda förnuft är bundet av just de syften och ändamål som ligger bakom de aktuella bestämmelserna. Så är också fallet med den bestämmelse i föräldrabalken som du omnämner.
I FB 6 kap 5 § stadgas att rätten skall fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet vid bedömningen av om vårdnaden skall vara gemensam eller anförtros åt en av föräldrarna. Stadgandet ger alltså inte uttryck för att samarbetssvårigheter är något som sätter ett definitivt hinder för gemensam vårdnad. Det fastslås istället att det är av särskilt stor betydelse vid bedömandet av vårdnadsfrågor. Bakgrunden till stadgandet är den rättspraxis som följde efter vårdnadsreformen 1998 som bl.a. innebar att domstolarna kunde utdöma gemensam vårdnad även om en förälder motsatte sig detta. Föräldrabalken bygger på att ”barnets bästa” tillgodoses bäst genom en nära och god relation till båda föräldrarna. Gemensam vårdnad har därför utdömts i relativ stor utsträckning, men lagstiftaren befarade att det skulle komma att ske schablonmässigt sett till utvecklingen i rättspraxis. Avsikten med bestämmelsen var således att åstadkomma en uppstramning av rättspraxis. Gemensam vårdnad skall inte kunna användas för att tvinga fram ett samarbete mellan föräldrarna om föräldrarna saknar viljan och förmågan att sätta barnets bästa före sina egna samarbetssvårigheter. Vad som är barnets bästa måste i varje enskilt fall avgöras utifrån en bedömning av de individuella förhållandena.
Utan att veta alltför mycket om ditt fall kan det således vara så att barnets bästa anses omöjligt att tillgodose genom gemensam vårdnad om moderns ovilja att samarbeta är så stark att det kommer att färga omvårdnaden av barnet. Men det utgör som sagt enbart en faktor vid en helhetsbedömning, och behöver alltså inte nödvändigtvis vara ett hinder mot gemensam vårdnad.
Hoppas det var svar på din fråga, återkom annars gärna!
Regeringsformen hittar du http://www.lagen.nu/1974:152.
Föräldrabalken hittar du http://www.lagen.nu/1949:381.
Vänligen,
