Nödvärn - Uppenbart oförsvarligt - Bevisbörda
Lawline svarar
Hej, och tack för din fråga.
Det är svårt att uttala sig om hur detta kunde ske utan att ta del av tingsrättens dom. Jag kan dock uttala mig grundläggande angående vad en nödvärnsinvändning innebär och hur bevisbördan vid en sådan hanteras om den uppkommer i domstol.
Nödvärnsrätten återfinns i (24 kap 1§ Brottsbalken). Där stadgas att en gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Enligt bestämmelsens första punkt föreligger nödvärn om en person utsatts för ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp, som riktat sig mot person eller egendom. Den som angrips av någon har alltså en laglig rätt att försvara sig mot angreppet.
Om någon invänder i domstolen och påstår sig ha varit i nödvärn (att detta är anledningen till att man t.ex. misshandlat personen) har åklagaren i målet bevisbördan för att så inte är fallet. Detta diskuterades bl.a. i rättsfallet NJA 1990 s. 210. HD konstaterade då att åklagaren måste vederlägga den tilltalades nödvärnsinvändning, för att invändningen inte ska godtas av rätten. I en sådan rättegång (brottmål) är det normala att den som bär bevisbördan måste bevisa ”utom rimligt tvivel” att det är som han påstår. När åklagaren ska motbevisa en nödvärnsinvändning ansåg HD att detta höga beviskrav inte föreligger, istället ska åklagaren ”förebringa så mycket bevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad”. Det lär vara detta som hänt i ditt fall. Domstolen ansåg förmodligen att åklagaren lyckats uppnå beviskravet. I sådana fall fortgår bedömningen utan hänsyn till nödvärnsinvändningen.
Kontentan (som jag förstår det) är att din nödvärnsinvändning misslyckades i rätten. Det går inte att utesluta att en del av grunden till detta är att det funnits flera vittnen på deras sida som alla säger sig haft samma upplevelse, dvs. att det var du som påbörjade angreppet. Det är upp till domstolen att avgöra hur mycket vikt som ska läggas vid varje vittnesmål och tyvärr kan trovärdiga vittnen (som ljuger) påverka domen. Det bör dock påpekas att mened (15 kap 1 § BrB) dvs. ljuga under ed i domstol, är ett mycket allvarligt brott som kan ge fängelse upp till 4 år (om brott av normalgraden). Och högst 8 års fängelse om brottet är grovt.
Om jag istället ska tolka händelseförloppet i rätten som att domstolen ansåg att ”dem” var i nödvärn, för att du slog först och den andre försvarade sig, kan nämnas något som är mycket viktigt att påpeka när man talar om nödvärn . Dvs. att även om den andra skulle ha varit i en nödvärnssituation gentemot dig, finns begränsningar för vad man har rätt att göra när man försvarar sig själv i nödvärn.
Detta framgår av lydelsen ”med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.” i (24 kap 1 § BrB). Den som har rätt att försvara sig har alltså bara den rätten till en viss gräns dvs. så länge försvarsgärningen inte är uppenbart oförsvarlig. Om denna gräns överträds är också nödvärnsrätten förbrukad och handlandet brottsligt, om inte möjlighet finns att ursäktas enligt (24 kap 6 § BrB). När en försvarsgärning blir uppenbart oförsvarlig, är svårt att säga. Det finns dock vissa vägledande principer som kan sprida ljus över frågan.
Till att börja med kan konstateras att försvarsgärningen inte får klart avvika från vad som har varit behövligt, försvarsvåldet får alltså inte stå i klar disproportion till vad som vart nödvändigt för att avvärja angreppet. (Det finns dock inget krav på att den som handlar i nödvärn alltid ska välja den objektivt bästa metoden att möta ett angrepp). Det får heller inte råda uppenbart missförhållande mellan nödvärnsgärningen och den skada som hotar genom angreppet.
Det är inte uteslutet att t.ex. dödligt våld får användas av den nödvärnsberättigade, men då måste den fara som hotat också uppnått en viss farlighetsgrad och det våld som används måste vara i viss proportion till vad som egentligen behövdes för att avvärja angreppet. Ett vanligt exempel är att om någon kommer fram till en annan på stan och hotar att slå honom med nävarna, så är det inte proportionerligt att ta upp en pistol och skjuta honom. På samma sätt torde ett rivsår på näsan generellt inte motivera en grov misshandel förenklat, (även om det skulle ha varit du som angrep först). Utifrån givna premisser anser jag alltså att det finns utrymme att argumentera för att det våld som användes varit uppenbart oförsvarligt och därmed otillåtet.
Vill du själv titta närmare på nämnda lagrum se (https://lagen.nu/1962:700)
Hoppas att jag kunde svara tillfredsställande på din fråga
MVH/ Veronica Eriksson
