Lawline svarar
RÄTT TILL ADVOKAT OCH SKILLNADEN MELLAN OFFENTLIG OCH PRIVAT FÖRSVARARE
Rätten för en häktad person att utse en försvarare är ovillkorlig och den häktade har uppenbart en rätt att utse en privat försvarare ( 21 kap. 3 § RB). Valet av privat försvarare är en viktig rätt för den misstnkte och en sådan sådan utnämning kan endast förhindras om den privata försvaren är olämplig, saknar erforderlig kompetens eller dennes anlitande skulle medföra uppenbart ökade kostnader ( 21 kap. 5 § RB). Dock är det så att även om den häktade inte har usett en försvarare så ska en en offentlig försvarare utses för honom, det vill säga en advokat ( Rättegångsbalken 21 kap. 3a §). Syftet med denna regel är att förstärka den misstänktes grundläggande rättsskydd och hindra att den häktade saknar juridisk hjälp när denne själv inte har utsett en försvarare.
Det föreligger inget principiellt hinder mot att den person som den misstänkte utsett som försvarare förordnas som offentlig försvarare. Fördelen med en offentlig försvarare är att denne i princip betalas med offentliga medel och att denne har utökade och mer omfattande rättigheter under förundersökningen än en privat försvarare ( 21 kap. 10 § RB). En offentlig försvarae har exempel en ovillkorlig rätt att meddela sig i enrum med den häktade ( 21 kap 9 § RB). Det är dock klart att bortsett från dessa undantag så har den privata försvararen samma rättigheter som den offentlige försvararen.
ÅKLAGAREN OCH OBJEKTIVITETSPRINCIPEN
I ett historiskt perspektiv har åklagaren haft en inkvisitorisk roll i spaningsarbetet och förundersökningen. Detta innebär att åklagaren har haft som överhängande mål att genom spaningsarbete och förundersökning erhålla en fällande dom mot den misstänkte. Numera är det dock uppenbart att åklagaren måste vara objektiv och opartisk vid förundersökningen bedrivande och spaningsarbetet ( 23 kap. 4 § RB och 23 kap. 12 §). Detta innebär exempelvis att åklagaren måste ta i beaktande omständigheter som talar till den misstänkte fördel. Bevisning och vittnesmål som talar emot den misstänktes skuld måste tas med i utredningen och tas i beaktande när åklagaren ska besluta om åtal ska väckas. Denna princip innebär också att åklagaren inte får sabotera utredningen och förvägra den misstänkte dennes rättigheter utan laglig grund. Om den misstänkte har rätt att träffa och samtala med sin advokat enligt lag (se ex. 21 kap. 9 §) så kan inte åklagaren förvägra honom detta. Utan att dra förhastade slutsatser är det uppenbart att åklagaren i praktiken inte är helt objektiv och det kan diskuteras om en person som har ansvaret för en utredning mot en misstänkt person kan företräda den misstänkte och samtidigt utreda om ett brott begåtts av den misstänkte. Lagstiftaren som nämnts ovan har uppenbart ansett att den lagstadgade objektivitetsprincipen inte är tillräcklig för att skydda den misstänktes rättigheter och därmed lagstadgat rätten till en försvarare ( se också Europakonventionen och rätten till en rättvis rättegång).
Med vänlig hälsning
