Lawline svarar
Hej!
Hej!
Enligt svensk rätt är vittnesplikten, som huvudregel, en allmän medborgerlig skyldighet. För att vidhålla denna princip har det i bl a 36 kap Rättegångsbalken (RB), se https://lagen.nu/1942:740#A3, stadgats regler genom vilka man med tvång kan få fram bevisning genom vittnesmål.
Från vittnesplikten har stadgats flera undantag. Målsäganden och den tilltalade (i brottmål) är obehöriga att vittna. De får dock höras endast utan sanningsförsäkran, se 37 kap 2 § st 1 RB (e contrario). Vidare är barn och psykiskt störda personer obehöriga att vittna, dock gör rätten i dessa fall en bedömning av omständigheterna om det är skäligt att han hörs som vittne, se 36 kap 4 § RB. Vidare är även vissa personer som är underkastade tystnadsplikt obehöriga att vittna, se 36 kap 5 § RB.
Vidare finns det för dem som i och för sig är vittnespliktiska speciella inskränkningar beroende på omständigheterna. I 36 kap 3 § st 2, samt 13 § st 2 RB stadgas att den som på något sätt är släkt med den tilltalade (brottmål) inte är skyldig att avlägga vittnesmål men om han skulle vilja det skall det ske utan att behöva avlägga ed. I detta hänseende skiljer sig brottmålen från tvistemålen. I tvistemål är vittnen som är besläktade med endera part inte skyldiga att vittna enligt det förstnämnda lagrummet, men skulle de ändå låta sig förhöras behandlas de som vanliga vittnen och måste avlägga vittneseden.
Med hänsyn till brist på gällande omständigheter i det förevarande fallet kan jag inte avgöra om något eller några av dessa omständigheter är tillämpliga. Men förhoppningsvis ger svaret dig någon vägledning ändå.
Med vänliga hälsningar,
