Lawline svarar
Det är svårt att ge ett generellt svar på denna fråga. I 2 kap. 6 § regeringsformen, se http://www.lagen.nu/1974:152, framgår det att en medborgare är skyddad gentemot det allmänna mot påtvingat kroppsligt angrepp. Som kroppsligt ingrepp räknas kirurgiska operationer, kastrering m.m. men också läkarundersökningar och tagande av blodprov och fingeravtryck. Av paragrafen framgår också att en medborgare är skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Med kroppsvisitation avses undersökning av någons kläder, handväska m.m. Undersökning av själva kroppen betraktas som kroppsligt ingrepp.
Av 2 kap. 12 § regeringsformen framgår emellertid att denna medborgliga rättighet kan begränsas genom lag. Detta har också skett i bl.a. polislagen, se http://lagen.nu/1984:387. Av 19 § polislagen framgår det t.ex. att polisen har rätt att kroppsvisitera någon som de har gripit, omhändertagit eller avlägsnat. Av paragrafens lydelse följer att kravet på när polisen får kroppsvisitera någon ställts relativt lågt. Det får nämligen utföra denna åtgärd i förebyggande syfte. Polisen måste dock beakta vad som stadgas i 8 § polislagen när de utför de tvångsåtgärder som de givits rätt till att utföra enligt polislagen. Enligt denna paragraf får ett polisingripande bara göras om ingripandet är nödvändigt för att polisen ska kunna fullgöra sina åligganden, exempelvis för att avvärja eller undanröja en aktuell fara eller ordningsstörning. Dessutom får intrånget inte stå i missförhållande till ingripandets syfte, dvs. de får inte använda mer tvång än nödvändigt.
Vad gäller beträffande alkoholutandningsprov får detta tas rutinmässigt av polisman enligt 2 § i lag (1976:1090) om alkoholutandningsprov, se http://lagen.nu/1976:1090. Detta gäller emellertid bara på förare av motordrivet fordon. I annat fall får polisen bara ta alkoholutandningsprov på den som är skäligen misstänkt rattfylleri eller annat brott där fängelse kan följa. Men då måste provet ha betydelse för brottet. Om den enskilde vägrar att ge ett utandningsprov får polisen enligt 3 § tvinga denne att ge ett blodprov. Detta måste emellertid tas av en läkare.
När det gäller knarkprov krävs det att ett blodprov tas. Det räcker ju inte med ett snabbt utandningsprov eller något liknande enkelt ingrepp. Blodprov måste tas för att över huvud taget kunna bevisa knarkpåverkan. För att ett sådant ska få tas krävs det som ovan framgått lagstöd. Ett sådant lagstöd finns i 2 c § i lag (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., se http://lagen.nu/1976:371. Denna paragrafer gäller för häktade och anhållna. Enligt denna paragraf räcker det med att en häktad kan skäligen misstänkas vara påverkad av narkotika för att blodprov ska kunna tas. Men eftersom all hantering med knark är brottlig räcker det förmodligen med att någon visar tecken på att vara hög eller låg eller vad man nu är för att ett blodprov skall kunna tas tvångsvis. Detta följer av 28 kap. 12 § rättegångsbalken, se http://lagen.nu/1942:740. Av dennna paragraf följer det nämligen att blodprov kan tas på personer som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa. Med skäligen misstänkt avses att misstanke om viss brottslighet skall vara underbyggd av objektiva omständigheter och att dessa skall ha en viss styrka. Enbart en subjektiv övertygelse hos bedömaren är inte tillräcklig. Så länge polisen har fog för sin misstanke finns det alltså inga möjligheter att komma undan att ge ett prov. Blodprovet måste emellertid alltid tas av medicinskt utbildad personal. Polisen själv kan inte göra det.
Den som blir utsatt för ett ett kroppsvisitation, utandnings- eller blodprov ska självklart alltid fråga varför det skall tas från just honom eller henne och varför just där och då. Polisen har alltid skyldighet att svara.
