Lawline svarar
Hej,
"Fara i bevishänseende" är ett brottsrekvisit för vissa brott, som exempelvis urkundsförfalskning, 14 kapitlet 1§ brottsbalken (BrB). Flera brott i kapitel 14 och 15 BrB har ”fara i bevishänseende” som rekvisit (se http://www.lagen.nu/1962:700). Även i andra lagar finns brott stadgade med detta rekvisit, exempelvis i jordabalken 19 kap. 11a § (se http://www.lagen.nu/1970:994), familjebidragslagen 45 § (se http://lagen.nu/1978:520) och nu även (sen 1.juli 2006) i aktiebolagslagen 30 kap. 2 § 1 st p3 (se http://www.lagen.nu/1975:1385). I samtliga dessa brott beskrivs en otillåten handling / åtgärd och sedan kommer tillägget att om åtgärden innebär fara i bevishänseende så ska personen dömas för brottet. Brotten handlar om olika former av förfalskningar av urkunder eller äkta urkunder vari lämnats felaktiga uppgifter eller vissa väsentliga uppgifter utelämnats, med andra ord handlingar som ska leda till att få ett dokument, som är en förfalskning eller felaktigt ifyllt, att verka äkta och korrekt.
För att fara i bevishänseende ska föreligga måste det finnas en förväxlingsrisk mellan det aktuella förfalskade eller felaktigt ifyllda dokumentet och motsvarande äkta och korrekt ifyllda dokument. Dessutom måste det finnas en sannolikhet att dokumentet används som bevis och att det vid denna användning som bevis medför skada eller olägenhet. Uppfylls dessa kriterier föreligger fara i bevishänseende.
Dessa kriterier ansågs inte uppfyllde i rättsfallet NJA 1963 s 373, som handlande om ett förfalskat körkort som saknade foto och som inte heller hade använts, utan istället hade personen som förfalskat körkortet, lagt det förfalskade körkortet i en byrålåda hemma hos sig. Högsta domstolen (HD) ansåg till skillnad från underinstanserna att det ej förelåg fara i bevishänseende, då körkortet ej använts och det var inte troligt att det skulle komma att användas i befintligt skick, d.v.s. utan foto, varför det inte heller förelåg någon fara att körkortet skulle användas som bevis eller om så skulle ske i vart fall inte kunde förväxlas med ett äkta körkort. Då rekvisitet fara i bevishänseende ej var uppfyllt, ansågs den åtalade ej skyldig till urkundsförfalskning.
I ett annat mål, NJA 1977 s 46, förelåg inte heller fara i bevishänseende, då en pantförskrivningshandling daterats felaktigt, varför de åtalade ansågs oskyldiga till osant intygande. För att handlingen skulle kunna ha någon rättslig verkan, krävdes ytteligare en åtgärd, nämligen att 3:e man underrättades om pantförskrivningen, och då denna åtgärd inte vidtagits hade pantförskriviningen ingen rättslig verkan och dateringen av pantförskrivningen ingen rättslig betydelse, varför ingen fara i bevishänseende kunde anses föreligga. Även i detta rättsfall var underinstanserna av motsatt åsikt än HD, vilket visar att det inte alltid är så självklart vad som utgör fara i bevishänseende och vad som inte gör det.
Det är således avgörande att en åtgärd ska ha någon rättslig verkan för att rekvisitet fara i bevishänseende ska anses vara uppfyllt. I RH 55:85 (Rättsfall som avgjorts i hovrätten 1985) var fråga om den åtalade gjort sig skyldig till osann försäkran. Kronofogdemyndigheten hade från en man erhållit en förteckning över dennes tillgångar, och i denna förteckning hade ej tagits upp att mannen var delägare i ett kommanditbolag. Då kommanditbolagets skulder vid denna tidpunkt översteg tillgångarna, hade underlåtenheten att ta upp delägarskapet som tillgång ingen rättslig verkan, då det inte var fråga om någon reell tillgång. Således förelåg inte fara i bevishänseende och den åtalade kunde inte dömas för osann försäkran.
I målet NJA 1968 s 213 hade en säljare förfalskat ordersedlar genom att olovligen underteckna dessa med beställarnas namn, vilket säljaren motiverat med att han slarvat bort orginalen som var underteknade av beställarna. De förfalskade ordersedlarna överensstämde till sitt innehåll inte med originalen. Då ordersedlarna i affärslivet används som bevismedel för att beställningar gjorts, ansågs det föreligga fara i bevishänseende och säljaren dömdes till urkundsförfalskning. Ett annat rättsfall där rekvisitet fara i bevishänseende var uppfyllt är NJA 1989 s 656. En åklagare hade företagit ändringar i protokoll över husrannsakan och kroppsvisitation, samt i protokoll över beslag. Dessa protokoll ansågs vara urkunder och åklagaren dömdes för urkundsförfalskning. Ändringar hade gjorts av åklagaren utan att notering gjorts på protokollen att ändringarna skett i efterhand. Det borde ha gjorts en notering om att det var fråga om rättelse med signatur från åklagaren och datering av utförd rättelse. Då så ej skett förelåg fara i bevishänseede, då protokollen som kan utgöra bevismedel, ändrats på ett otillbörligt sätt.
Rekvisitet fara i bevishänseende är ovan beskrivet i grova drag och förhoppningsvis har denna beskrivning gett en tilläckligt klar bild om vad som utgör fara i bevishänseende och vad som inte är att betrakta som fara i bevishänseende.
Vänligen
Mathias EhrhardtRådgivare
