Kan socialtjänsten ta beslut om rätt till umgänge?

Question

Hej,

Vad får socialtjänsten fatta för enskilda beslut gällande umgänge utan att det beslutats av tex domstol? Socialtjänsten har vid ett samtal på eget bevåg sagt att en förälder inte får umgås ensam med sina barn någonsin, men detta har inte framförts innan utredningen tog slut och verkar vara av personlig åsikt. Får de ta såna egna beslut och dessutom utan att informera? Hoppas ni har tid att bevara min fråga, jag vågar inte fråga socialtjänsten med rädsla för ett de använder mina frågor till min nackdel.

Answer 1

Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!

Jag uppfattar din fråga som om du vill veta vad för befogenheter socialtjänsten har, i synnerhet när det kommer till umgängesfrågor. I och med att umgänge är en familjerättslig fråga kommer främst föräldrabalkens bestämmelser reglera frågan (du kan hitta länk till föräldrabalken här).

Allmänt om socialtjänstens befogenheter

För att en myndighet ska kunna begränsa medborgare eller generellt ta ett beslut i en fråga (positivt som negativt) krävs det att myndigheten har lagstöd för beslutet (1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen, se även, 5 § förvaltningslagen). Det innebär att om det inte finns någon paragraf som uttryckligen ger en myndighet befogenheten att besluta i en särskild fråga så får inte myndigheten göra det. När det kommer till just beslut rörande en förälders umgänge med sitt barn finns det enbart lagstöd för domstolen att besluta i frågan (se bland annat 6 kap. 15 a § föräldrabalken). Även om det slutligen är rätten (domstolen) som har befogenheten att ta beslutet kan socialnämnden däremot väcka talan i domstolen beträffande umgängesfrågan (6 kap. 15 a § Föräldrabalken). Umgängesrätten är även en rätt som barnet har till båda föräldrarna, oavsett om de båda är barnets vårdnadshavare (6 kap. 15 första stycket föräldrabalken). Umgängesrätten är främst för barnets skull, det innebär att barnets bästa och barnets egen vilja ska vara avgörande vid fråga om umgänge med en förälder som barnet inte bor med (6 kap. 2 a Föräldrabalken). Däremot anses umgänge med båda föräldrarna vara  viktigt och ska så långt det går tillgodoses. Det är dock inte på socialtjänsten att besluta om umgänget utan det faller på vårdnadshavaren/vårdnadshavarna och om vårdnadshavaren nekar till umgänge med ena föräldern kan den föräldern väcka talan om umgängesrätt i domstol (6 kap. 15 a föräldrabalken). Avslutningsvis så kan socialtjänsten godkänna avtal mellan två föräldrar, där umgänget med en av föräldrarna kan bli inskränkt, dock måste avtalet ha ingåtts med båda föräldrarnas samtycke. (6 kap. 15 a tredje stycket föräldrabalken).

Socialtjänstens befogenheter i särskilda fall

Om ett barn är under särskild vård enligt LVU utökas socialtjänstens befogenheter när det kommer till umgänge. Här får socialtjänsten besluta om hur umgänge med vårdnadshavare eller förälder med umgängesrätt från domstol ska se ut (14 § LVU). Detta ska dock göras i hänsyn till barnets bästa och ska inte tillämpas mer än vad som är nödvändigt för att barnet ska få den vård den behöver, det ska alltså ske med sakliga belägg och inte grundas på en skönsmässig bedömning (20 § LVU).

Sammanfattning

Sammanfattningsvis så har socialtjänsten inte befogenheten att besluta om en förälders rätt till umgänge så länge det inte finns ett domstolsbeslut i frågan och om inte barnet är under vård enligt LVU.

Hoppas du fick svar på din fråga!

Vänligen,